Ja detta är ett ämne som berör och skall beröras. Att utförsäkra sjuka människor och trampa på dom som redan ligger. Är det ett sådant sverige som vi vill ha? Är det så vi vill lära våra barn hur man behandlar människor som inte har samma mentala och fysiska förutsättningar som friska.
Varför jag skriver om detta nu, är delvis pga att jag själv är utförsäkrad. Jag vet hur det påverkar min vardag. människor runt om i sverige har nyligen kunnat läsa i aftonbladet att ett hundratal läkare krävde att utförsäkringarna skall stoppas. Vi kan även läsa i aftonbladet att socialförsäkringsministern säger att kritiken är missriktad.
Hur kan kritiken vara missriktad ?
Kristersson skulle behöva komma ut i verkligheten, prata med vanliga människor som dagligen blir drabbade av de inhumana reglerna som nu råder. Se hur det påverkar oss som måste leva med konsekvenserna. Oron och kampen för att få fram rätt papper som styrker ens oförmåga att arbeta och ångesten varje gång man får ett brev från försäkringskassan, Ekonomi som redan är kärv när man blivit sjuk, blir ändå sämre. Efter 3 mån utanförskap får tack och lov några tillbaka sin sjukpenning.
Men vad gör de andra ? var finns dom?
Jag vill få rehabelitering och bli frisk, jag vill bli omskolad och få stöd. Men denna hjälp finns inte att få. Ingen frågar mig vad jag klarar av och hur hjälp borde utformas för mig, för att få tillbaka mig till arbete efter "min" förmåga. Arbetsprövning är bra på ett sätt, men missvisande på ett annat. Då menar jag att " Bara för att man jobbar 10 tim på ett företag betyder det inte att man klarar 10 timmar på ett annat ställe. Allt är beroende av hur funktionshindret ser ut och hur arbetsplatsen är förbered på att möta detta funktionshinder. Finns det sådan arbetsplatser på arbetsmarknaden i dag ?.
Så till försäkringskassan. När man bedömmer en persons sjukdom, måste man titta på alla de olika symtomen som hör till sjukdomen och hur de påverkar individen från att jobba. Vad är humant och kan eventuellt ett arbeta förvärra individens sjukdom till det sämre.
Enligt mitt uppfattning borde vad läkaren bedömmer och skiver i sjukintyget gälla för ett beslut om ersättning. Den enda yrkesgruppen i detta sammanhang som kan bedömma en människa arbetsförmåga vid sjukdom är utbildade läkare som har den rätta kompetensen. Jag undrar just hur mycket denna misstro mot den svenska läkarkåren kostar samhället ? Jag tycker läkarnas kompetens misstros och detta är en skymf mot våra duktiga högutbildade läkare som ofta också har specialist kompetens. Vem kan vara bättre än läkarna att bedöma min sjukdom och mina förutsättningar för arbete ?.
Det finns ingen mall som passar på alla sjudomar. Det går inte att sätta en tidsbegränsning . Dagens sjukförsäkringsystem straffar de sjuka dubbelt. För en frisk människa kan det kanske vara svårt att förstå konsekvenserna av detta system och hur det påverkar en hel familjen.
Förståelsen kommer först när man drabbas själv eller någon nära vän eller anhörig. Många i dagens samhälle tycks ha svårt att föreställa sig andras lidande och att visa ödmjukhet. Försten till toppen vinner, fram med de vassa armbågarna. Sköt dig själv, skit i andra eller hur.
För barn till föräldrar med sjukdom förändras livet. De får ta större ansvar, växa upp snabbt, de vet ofta inte hur deras dag ser ut en dag till en annan.
"Kommer mamma att kunna gå i dag?"
"Orkar min mamma följa med och bada etc.?"
"Kommer mina mamma orka ordna födelsedagskalas för mig ?"
"Kommer jag att få gå kvar på min skola och bo kvar i mitt hem, då mamma är sjuk och inte längre får några pengar ?"
En familjemedlems sjukdom påverkar med all säkerhet en hel familj negativt. Det finns inget positivt i att vara sjuk. Sjukdomen begränsar möjligheter till ett bra liv, för vad det verkar alla i en familj.
Jag vill jobba. Jag vill inte vara stresskänslig. Jag vill kunna känna marken under mina fötter när jag går. Jag vill kunna springa. Jag vill vara vaken och pigg. Jag vill fungera normalt när solen skiner ute och det är varmt. Jag vill inte ligga sömnlös för att jag får kramp i mina ben. Jag vill minnas vad mina grannar heter. Jag vill planera för framtiden. Jag skulle vilja starta ett eget företag. Jag vill, jag vill, jag vill och jag försöker.
Det finns i mitt fall några få bromsmediciner, alla med olika biverkningar. Ingen bot. Det jag har att se fram emot är olika nya besvärande symtom som kommer och går från månad till månad. Sjukdomen har för mig tagit min livskvalite. Tvingat mig att leva som en fattig kyrkråtta och bära skammen över att inte kunna arbeta för mitt upphälle och ett bättre liv. Regeringen har nu också tagit min värdighet. Jag går omkring och känner mig som en tjuv som jag skulle ha tagit något som inte är mitt. Jag känner mig ständigt otillräcklig och misslyckad.
Jag tycker den nuvarande regieringen är naiv och odemokratisk. Denna hetsjakt på samhällets sjuka kan jämföras med Hitlers etniska utrensning. Här i Sverige handlar det inte om ras utan om sjukdom.
Varje dag skickas hundratals människor på ett tåg mot hopplöshet, oro, fattigdom och död. Ett öde, en framtid där det inte finns någon som helst barmhertighet. En långsam död, en maskerad död. Där de friska luras att tro att detta är den enda rätta behandlingen av sjuka människor. Regeringen lockar med mera pengar i plånboken efter skatt. Flera människor i arbete och till viket pris som helst.
De friska matas med påståenden om att den behandling de sjuka nu får av staten, är vad som som är bäst för alla sjuka, (mota in de sjuka i ett utanförskap utan pengar, så kanske några tar hand om problemet själva och skaffar en snara). Efter den upplevelsen blir säkert alla de sjuka "oavsett sjukdom" sedan friska och kan komma tillbaka till arbetslivet friska och arbetsföra. ???? hmm märklig teori tycker jag.
Märkligare teori är nog ändå att vi skall skrämma bort sjukdomen med ett hot om fattigdom ???
Kristersson säger att "
Tidsgränserna i sjukförsäkringen finns ju till för att markera att det är bråttom med insatser för att få människor tillbaka. Åren ska inte bara gå." Kristersson säger vidare att "
Den som kan börja jobba igen ska snabbt få stöd" Sen när blev begreppet att sparka på någon som ligger ett stöd. "Jag har inte fått något stöd. När jag har frågat, så finns inga pengar vare sig till utbildning eller rehabilitering som skulle kunna passa mig".
Alla skall dras över en kam. Alla sjuka skall sättas på utförsäkringståget. Den här gången finns ingen gas eller maskingevär. Den här gången blir slutet mer långdraget. De sjuka begravs i en pappershög, kvävas till döds av alla ogiltliga sjukintyg, samt alla avslag från försäkringskassan.
I spetsen står inte Hitler utan Herr Reinfelt. Soldaterna får mer i plånboken efter skatt och jakten på de "ARBETSSKYGGA" bara fortsätter.
Sverige skall vara ett demokratiskt land, men här finns inte längre demokrati. Hur mycket folket höjer sina röster, så lyssnar ingen. Ingen granskar effekten av den nya sjukförsäkringspolitiken. förutom Herr Reinfelts
egna lakejer.
Vad händer med mig? vilka konsekvenser har deras politik fått för den lilla "sjuka" människan som i regel inte orkar kämpa för sina rättigheter. Dagligen hörs i väntrummen "man skall vara frisk för att vara sjuk".
Men är man sjuk, så är man inte frisk. Så enkelt är det. Jag orkar inte kämpa, Jag kämpar med att leva, jag kämpar med att vissa dagar stå ut med klockans 24 timmar, jag kämpar med att försöka bli frisk och att stå ut med min ms som jag drar efter mig som ett ok och tro mig när jag säger att jag vill jobba, jag vill rehabiteras. Jag vill inte vara en bisittare och se andra klättra på karriersstegen. På en blogg läste jag "skall vi behöva börja släppa bomber här i sverige för att denna omänskliga hantering av sjuka skall upphöra" Eller "varför griper inte amnesti in till våran räddning"
Konstigt är det dock att fler inte reagerar. Vi kan inte vänta på att regeringen skall utreda sjukförsäkringen.
Här i Sverige utreder vi ihjäl männsikor. Och det mina vänner kostar "STORA" pengar i form av konsekvenser. Nu får vi "verkligt" sjuka betala för de felbedömningar som gjorts i rätten till sjukpenning genom årens lopp, vi får betala för att några soffliggare fått fel beslut till följd av en bristfällig handläggning. Det måste finnas flera alternativ för att tiden inte bara skall gå för de sjuka och andra sätt att komma åt de som missbrukar sin sjukpenning.
