Initiativförmåga vad är det ???

Ja jag vet inte ens om det stavas så :-). Det är i allafall något som inte fungerar så aktivt hos mig som det brukade. Jag är inte depprimerad men jag kan bli sittande och bara glo i timmar. får inte för mig att lyfta ändan ur fotöljen och sätta i gång. Jag vet precis vad som borde och måste göras men ack nej nej nej till ALLAS förskräckelse så bara glor jag.

Som om det inte vore tillräckligt så är det så rörigt i mitt huvud. Jag börjar med en sak, hoppar över till en annan. I huvudet råder fullt kaos jag kan bara inte samla tankarna. Det känns som om allt flyger omkring fritt. Ingen ordning alls .

När jag väl kommer igång med något, ja då glömmer jag av exakt vad som skall göras eller de instruktioner jag fått och fortsätter med något annat eller på ett helt annat sätt än som det var tänkt ifrån början. Grrrr ilskan pockar på vid alla moment och ju mer fel jag gör, ju argare blir jag och hela situationen blir explosiv.......

Så här var jag aldrig förut allt som jag är nu, är raka motsatsen till hur jag fungerade innan jag fick min ms. Jag har så svårt att acceptera detta, jag kan inte bli ett med mitt nya jag. Jag försöker, det skall gudarna veta. Jag har plöjt igenom flera böcker av possitivt tänkande till vilken nytta. Eller ja jo lite har väl fastnat. Men känslan och besvikelsen av vad ms har tagit från mig är just nu större än all kunskap och logik om acceptans.

Kanske jag inte är en sådan person, "accepterande". Jag vill nog ha saker och ting på mitt sätt, nöjer mej inte med lagom eller nästan utan det skall vara precis på det sättet jag har tänkt mig. I ärlighetens namn så är jag nog sådan (man kanske inte får vara så när man har ms :-)). Jag förstår att kanske, så är det just där problemet ligger för mig. Oförmögenheten att nöja mig, göra lite, det jag orkar osv. Känns så jäkla snöppligt så det hindrar mig från att gå vidare och utgå ifrån där jag befinner mig nu.

När man blir sjuk förväntas man vara tacksam över att man inte är död. Det var kanske att ta i men man får inte gnälla särskillt länge allafall...... Många tycker att det är väl bara att gilla läget, det är bara att se till det man har, inte saknar. Jo om det vore så enkelt. Om jag visste att jag har ms och att sjukdomen inte skulle göra mera skada med min kropp och hjärna än den redan har gjort. Ja då skulle allt kännas lättare, i allafall för mig. Då skulle jag kunna jobba på att bygga upp det som gått förlorat och vara tacksam för det jag har. Men verkligheten och det som skrämmer mig mest är att det aldrig tar slut. Sjukdomen bara härjar fritt i min kropp tuggar och förstör. Vad vaknar jag till i morgon ???. Den frågan kan driva mig till vansinne.

Vilken gnällspik tänker du säkert när du läser detta. Ja tyck det då. Det enda jag vill är att bli mig själv igen så som jag var "innan" och jag vet att det skulle lösa mycket för mig i allafall.

I går var jag till mamma, till neurologen och på föräldra möte. I dag har jag sovit hela dagen. Vilken normal människa gör det ?????