7 charmiga skolhus till salu (nummer 3 är något alldeles extra!) | Lantliv.com

Varför delar jag denna länk, jo för i ett utav dessa skolhus, bor en liten bit av min själ och massa minnen från min barndom. "Skolhuset Viljamsbol med lärarbostad" ägde min mormor och morfar. Där har jag varit mycket. Det var inte så länge sedan, det såldes till nuvarande ägare. Älskar huset och skolan och den trygghet som det representerar för mig.

7 charmiga skolhus till salu (nummer 3 är något alldeles extra!) | Lantliv.com

Trötthetens fula ansikte strålar ikapp med solen. I dag skulle jag ha varit på neuro rehab men för tredje veckan i rad kom jag inte iväg. i dag var ett av mina barn krassligt.  influensatider, magsjuka och halsont med huvudvärk. tar lång tid för mig att återhamta mig, känner mig som en skakig 80åring. vill mycket, men orkar inget. kram till alla som vill ha 💜



Att skriva

När jag skriver ett inlägg på min blogg, så skriver jag om det som känns rätt just då. När jag sedan läser igenom mina tankar kan det hända att jag ångrar mig. Alldeles förut skrev jag ett inlägg om rätten att få vara negativ, få känna frustration och att det är okey att inte acceptera sin sjukdom.

Men efter en stund börjar sakta andra känslor att bubbla upp till ytan. Möjligheter, lösningar och skratt. Allt är inte svart. Det finns saker jag är mycket tacksam för. Men frustrationen den får jag helt enkelt leva med.

Jag skriver mest när mörkret stryper till tillförseln av syre till min hjärna :-)). Men tro det eller ej, mitt i detta är jag ganska positiv. Hittills har jag lyckats kravla mig upp ur stora mörka hål och grottor. Det som för det mesta för mig framåt, är min humor  och självdistans. Jag kan skratta åt mig själv och min situation.

Många gånger tänker jag, att jag kanske inte ska skriva. Blotta mig själv till allas beskådan.
När jag skriver, mår jag bra. Jag rensar i hjärnan, släpper taget om saker som inte behöver finnas kvar i mitt liv. I bland går jobbiga tankar i repris. I bland kommer jag till nya insikter. Jag lär mig om livet

Jag måste dock skriva om det som berör, jag kan inte hitta på en fantasifigur som alltid tänker och gör allt rätt. Jag måste bara få vara en människa  och  uttrycka det jag känner just nu.

Inget behöver vara rätt eller fel och

Ljuger du ?

Har nyss kravlat mig upp ur sängen, klockan är 15.00, jag la mig 10.00 och skulle bara sova en 1 tim. Jag är fortfarande lika trött som jag var klockan 10.00, plus att jag känner mig allmänt konstig (overklig på något vis ).

Inser att ingen har städat åt mig när jag sovit, ingen har handlat, allt finns kvar, liggandes i högar. Disken står på diskbänken tom frukosten står kvar på bordet. Jag är inte glad, inte motiverad och jag hur mycket jag än vill, så orkar jag inte.

Jag är dresserad av en generation som inte får klaga, tycka synd om sig själv, berätta hur man egentligen mår. En generation som utåt, visar upp en fasad av lycka, harmoni och hjältemod. Jag har blivit invaggad i en falsk illusion, att just nu mitt i livet, borde jag vara den där överduktiga flickan i perfekt kondition, frisk som en nötkärna, alltid redo, och otroligt framgångsrik.

Jag trodde att jag nu skulle bo i det välskötta huset med blomstrande äppelträd och smultron stigar slingrandes runt i den underbara trädgården. Jag trodde jag skulle vara helt frisk och springa runt som en kvick liten vässla och bara vara såååå duktig. Jag trodde oxå att mina barn skulle vara små kopior av mig, att min ekonomi skulle blomstra, samtidigt som jag skulle ha åstakommit något i världen att bli ihågkommen för.

Ingen har förberett mig på att  vid 40 år fyllda, skulle jag bo i ett skithus (hi hi) Ha barn med autism, kämpa i skolan för självklara rättigheter, kämpa för ett egenvärde.

Ingen hade heller förberett mig på att jag någonstans runt 30 skulle få två bonusbarn (mina föräldrar). Jag hade heller inte förberett mig på att bli föräldralös. vilken kris, det blev för mig. jag kan fortfarande känna pappas hand i min för sista gången när jag var 28 år och jag kan fortfarande känna de ilande smärtan, när jag öppnade fönstret för att släppa ut min mammas själ för 4 år sedan.

Ensamheten, tankarna  och rotlösheten var nya känslor för mig. De fattas mig fortfarandet varje dag. Jag skulle ha behövt dom hos mig nu, deras stöd. En värmande kram. Deras övernaturliga kärlek till mig. Inget eller ingen kunde göra mig riktigt illa då, när dom fanns. Pappa skulle se till det och mamma skulle gråta vid min sida om någon varit dum. Jag var självständig och trygg då. Jag var delaktig i något större. Jag var inte ytterst ansvarig.

Det är så många saker som jag trodde skulle bli lätt, som blev svårt. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om vägen från toppen till botten, alla sjukdomar, orättvisor och besvikelser.

Egentligen har jag ingen rätt att klaga, mitt liv skonades under en kall januaridag 2007. Det var när ögat, men jag klarade det precis.

Så vad gör då lite MS, övervikt, autism, adhd, krossade drömmar och skam mm. Jag lever ju eller hur ?

Där kunde jag ha sluta skriva ( ha ha ha)

För mig är det som har varit inte långt borta (mina minnen), även om allt jag drömde om för min framtid är det.

Jag kan inte ljuga, jag är rädd, frustrerad och missnöjd. Jag är ledsen för hur allt blev.

Min pappa sa alltid, det ordnar sig ska du se :-) Det brukade göra det, men inte nu längre. Jag väntar inte längre på mirakel, utan är förberedd på katastrof. Jag har stridsmunderingen på, till ingen nytta. Den som bor där inne ligger och sover bort sitt liv. Jag är en livslevande trashank.

Jag har tappat bort kragen, som man rycker upp sig i. Jag orkar inte längre ljuga för mig själv och andra. Jag har MS och även om du inte kan se det, så är det jäkligt jobbigt..

Ms är för mig inget man kommer över och sedan stålar av lycka och tacksamhet. Ms är en process där nya besvikelser ständigt kan förväntas. Jag lärde mig det tidigt, genom min mammas MS.

En fin bild med en positiv tanke. Jag skall
arbeta mig fram till den känslan
 någon dag. för om inte folk
ljuger, så måste det gå, även för mig.


Visst kan man fortfarande leva ett bra liv, men jag blir så frustrerad över ordspråk som." Det är inte hur man har det, utan hur man tar det". Släng det i papperskorgen. I dag är jag besviken och jag är inte sämre människa för det. Vad spelar det för roll om själen dansar när jag inte kan göra det ordentligt tillsammans med andra människor på ett dansgolv ( jag måste väl ha rätt att känna så ?).

Det är inte fult att vara besviken. MS är nog jobbigt att leva med ändå.

Jag tänker inte sätta upp någon låtsats fasad om hur jäkla bra allt är, ljuga om att jag inte är besviken. kavla ut för alla, hur duktig jag är, som är så fruktansvärt glad fast jag mår dåligt. "jag är så himla gla för jag kan dölja det så bra" attityden passar inte mig helt enkelt.

Vem vill inte vara som man önskar ?

Jag vill åka med på frilufsdagar och pulsa runt i snön. jag vill vara pigg, pigg, pigg åka lite slalom. Jag vill vara med och dansa, sjunga, lära mig nya saker och ha ett jobb. Jag vill orka utvecklas. vara positiv. Jag vill inte glömma, jag vill kunna hålla tråden i ett samtal. Jag vill kunna ha en plan och följa den. Organisera och skapa. Jag vill inte kissa i byxorna när det blir varmt, jag vill gå långa härliga promenader utan att få tusen myror i ben och armar, jag vill känna mina fötter mm. Jag vill vara något för någon, inte bara en besvikelse. Jag vill känna att människor runt mig skall förstå att jag är mer, än bara det jag är nu. Jag vill helt enkelt inta ha ms längre

Ljuger du för dig själv? är allt jätte bra eller bara en fasad utåt?. Är du lycklig ?

När jag nu har läst igenom min text, så tänker jag: usch vilken liten patetisk människa jag är, så jäkla dålig. jag sparkar till mig själv ordentligt fast jag ligger. (dumt gjort)

Men till saken hör, jag orkar inte längre låtsas att jag är något jag inte är som jag skrivit om här idag. Jag är inte glad eller överlycklig, jag är inte nöjd över min situation.

Man får inte fler motgångar än man klarar av, sägs det. Men jag är trött nu, härmed avsäger jag mig mitt nuvarande karma. Jag har tydligen anmält mig till en överkurs och misslyckats totalt.


Skurken



Skriver då jag inte kan tala grrr...... så irriterande. Jag vill bli frisk nu. Jag vill skaka av mig tröttheten. Men först och främst måste jag nog sova en stund, även om alla måsten som vanligt pockar på :-(

Ja i dag är jag en skurk, som snart skall  smyga mig upp till sovrummet igen och dra täcket över huvudet. (eller är skurken någon annan?, kanske den bara är en ful sida av msen ?)

Att få sova i tysthet känns som bomull för en trasig hjärna. Nåja sånt är livet just nu. Måste börja tänka så. Livet är Just nu, allt är tillfälligt och i morgon är en annan dag.
En dag i taget, är det som skall gälla nu fram över. Jag måste sluta slå på mig själv. Jag kan ju faktiskt inte rå för att jag fått detta elände till sjukdom. Måste kämpa i mot denna frustration så att jag inte äts upp av bitterhet.

Influensans biverkningar

Nu har jag nästan klarat av årets influensa. vilken pers.  Att var frisk med influensa är en sak men att samtidigt ha ms i grund och botten är något helt annat. Normalt är dagarna ett pussel med olika symtom som man försöker leva med på ett vettigt sätt. Men när jag blir sjuk så slutar allt att fungera.
febern tar över kroppen och jag får svårt att röra mig. Blåsan slutar att fungera och jag har lätt för att kissa ner mig, så är det även på sommaren när temperaturen ute blir över 24 grader.

Armar och ben känns som spagetti och hjärnan sätts på autopilot. En viss grad av depression infinner sig. Till och med influensan påverkar mig mer, än andra friska människor.
I tre veckors tid har allt bara stått stilla här hemma. adventsljusstakarna lyser fortfarande i fönstren, julsakerna står på bordet och väntar på att packas ned . tvättmaskin är full med tvätt, som tvättas om och om för jag orkar inte slänga in skiten i torktumlaren. Framför maskinen ligger en stor hög som väntar på att tvättas.

Hur hemskt rotigt kan det bli i hem när navet i hjulet slutar fungera ? Mitt hem känns som en sophög. Jag som älskar att ha fint och ordning och reda, inreda, pyssla och sätta upp gardiner mm. Inget av det finns det längre kraft för i mitt liv.  När jag blir sjuk  i influensa eller annat, så fallerar allt ännu mera till min stora besvikelse.

Ja men man behöver ju inte ha tipp topp hemma, allt behöver ju inte matcha och vadå inredning och pyssel är väl inget måste. Så säger alla och så även arbetsterapeuter. huvudsaken att vardagen fungerar. Men tänk om detta är mitt stora intresse, om jag finner ro i skapandet och kreativiteten. Tänk om det är min energikälla att fixa och trixa med detta. Nu har ms stulit det från mig

Ja visst är det som många säger, att man måste acceptera sin ms diagnos, man skall se till vad man har och inte tänka på det man saknar, det är inte hur man har det, utan hur man tar det och bla bla bla.

Pyssel och ett hem i ordning i stil, det är det bara att skita i för det är inte viktigt ?

Men det är viktigt för mig. Tänk om jag tycker det är roligt att göra om hemma och förändra. Tänk om jag inte kan acceptera att pga av min ms, så måste jag sluta göra saker som är i mitt intresse. Vad händer då ??

För mig känns det som tortyr, Och dagar som idag när influensan härjat i min kropp känns det nära nog att ge upp. Jag blir frustrerad av stök och rot, jag blir irriterad och till och med smått otrevlig.

Arga snickaren skriker åt folk att de måste ha en plan, jag har en plan !!! men jag är oförmögen att få till det, att utföra uppgiften. Mina armar är fyllda med bly, min hjärna är fylld av vackra planer. Varje kväll när jag lägger mig tänker jag att, i morgon så jäklar i mig, så smäller det. Jag ska fixa detta hemma kaos som blivit, Ms ska inte få styra mitt liv, jag tar tillbaka kommandot.

365 dagar av det senaste årets kvällar har jag tänkt detta.  och 365 dagar detta året har jag svikit mig själv. Jag är trött på det här nu. trött på att försöka acceptera eller försöka leva som innan Ms.

Det är bara det, hur skall jag tänka, leva och vilka drömmar får jag ha nu. ??????

Jag får helt enkelt kasta alla gamla shabby chic möbler, all fransk inredning. sluta drömma om blommiga tapeter med rosa rosor på, sälja huset flytta in i en tråkig lägenhet med plastmattor på väggarna, så att man kan ta en högtryckstvätt och blåsa av hela stället med, innan fredagsmyset på fredag. Ja varför inte, det är ju fullt möjligt. Det finns en uppsjö av fula plastmöbler man kan köpa till.

När jag sedan har flyttat in i denna sterila miljö ska jag fixa  ett eget boende till min man. Om jag gör det kanske jag jag kan få hjälp med tvätten  av kläder och väggar av kommunen Ha ha ha.

Som det är nu så finns ingen hjälp att få. min man ska handla laga mat, diska, städa, tvätta, ta han om barnen, fixa trädgården, bilen med  mera, samtidigt som han i dag skall jobba för två. Hur mycket skall en frisk människa klara av innan hen däckar och oxå blir sjuk. Glöm inte att han skall vara ett stöd till mig oxå, försöka se det vackra i det som är borta.

Undrar om jag skulle orka leva med mig själv. Tänk att komma hem till en sambo som kissar ner sig när det blir för varmt, tappar minnet, aldrig kan komma i tid, sover hela dagen och är vaken på natten, inte orkar följa med på utflykter med barnen, aldrig dricker ett glas vin för hen har kroppen full med mediciner. Som vissa dagar inte är kontaktbar pga migrän. mm mm

Att leva med mig är troligtvis mer besvärligt än roligt, Det vore kanske lättare om jag vore mer positiv. men sorry, som det är nu iallafall, efter influensan finns inget ljus, bara mörker och meningslöshet. jag känner mig som en börda för mig, mina barn och min man.

Jag har suttit här vid datorn en timma nu och tyckt synd om mig själv, blykänslan i armarna har spridit sig till ögonlocken. jag är nu så trött att jag inte orkar rätta texten, jag har skrivit. Massa stavfel mm, men jag tänker posta detta osammanhängande inlägg i alla fall och rätta sedan när jag mår bättre, typ aldrig :-( . Håller er inne gott msfolk, influensa är galet jobbigt att få, med den kommer en svart rullgardin som jag nu har dragit ner.