Flera bollar i luften

I dag har varit en pissdag.... Jag har haft en förkylning i en vecka ungefär. Jag känner i hela kroppen hur den tar ner mig, får svårare att gå, känns som om jag drar en häst efter mig, tröttare och mindre energi. Sedan har jag besvärats av värk i händer och fötter. Jag är så glad att jag numera tar copaxone och slipper influensa biverkningarna. Jag förstår inte hur jag stod ut att ha dessa biverkningar i närmare två år... Migränen är inte så efterhängsen heller, några ggr i månaden max. Livet blev lättare med de nya sprutorna, men min ms då ???, känns inte helt ok nu, hoppas bara att det inte beror på copaxonen, att det bara är förkylningen som spökar.

I går var vi på Kina resturang och plötsligt så reser sig en person upp och säger heeej va...... Min hjärna arbetar febrilt  "Herregud vem är denna person" Jag vet att många råkar ut för detta, men på sistone har det hänt så ofta. Ofta nog för att jag skall känna mig som ett miffo... När jag väl kom till sinnes med vem personen framför mig var, hade jag tappat bort hennes namn och hennes barns namn. Hon hade ju ändå varit min närmsta granne under 4 år..... Bara jag ger det lite tid så kommer minnet i gång men i bland känner man sig helt tappad bakom en vagn.

Stress har absolut med saken att göra. Men undrar du säkert, varför i hela fridens namn är man stressad på en kina resturang ????. Jo barnen var med och milt sagt så var de överallt. Det räcker för mig, för att jag skall förlora kontrollen helt. Flera bollar i luften "normala saker" får mej ur balans, min hjärna skenar och tappar fästet och när det blir så där blankt som det blev, blir jag så rädd, får panik och tänker herregud detta är ju inte normalt.

Stressen efter resturangen besöket och det uteblivna minnet ,gjorde att läkarbesöket vi skulle på efter lunchen blev skit. Barnen kunde fortfarande inte uppföra sig, jag var irriterad och doktorn stressad, så stressad att jag hade svårt att svara på hans frågor: jag tappade tråden gång på gång. Kände inom mej ett raseri byggas upp och var nära ett sammanbrott när jag för 20 gången förklarade för barnen att de måste hålla sig lugna och tysta.  Ja ja så var morgondagen, i dag är bekymmren något helt annat, i dag retar jag mig på mina fötter (som jag inte ser för att magen är i vägen). Ja alltid skall det vara något.....