Funderingar

I går kollade jag runt på msportalen och fann ett inlägg som jag kunde relatera till. Förlusten av ett liv man tänk sig att leva. Ett jobbigt ämne för alla med ms. När man växer upp har man drömmar och massor av tid tycks det. Somliga har kanske inga planer men jag har alltid haft massor av saker jag vill göra och uppnå.

I mitt nu befinner ja mej i något slags tillstånd  där jag vandrar mellan hopp drömmar, besvikelse, förlust och jämmer och elende. Jag har förlorat  mycket av mig själv efter diagnosen, så ofta frågar jag mig själv om jag ännu är kapabel att göra verklighet av mina drömmar. Som om den frågan inte vore stor nog så härskar en annan frågeställing "Hur kommer min ms att utveckla sig om jag tar mig an drömmen"

Två stora frågor som inte går att besvaras. En stor del av mig säger "skit i msen, kör på och lev din dröm" En annan del säger, "glöm din dröm, lev ditt liv efter de förutsättningar du har, koncentrera dig på barnen och låt dem njuta av en friskare mamma så länge de kan"

Jag balanserar mellan frågeställningarna funderar fram och tillbaka. Skulle jag ev orka 50 % i ett eget företag och allt vad det skulle kräva av mig. Jag är enormt stresskänslig och stress föder skov hos mig ! Kan jag stoppa detta ??? Jag vet inte och ingen annan vet heller tycks det som. Alla som vet vad det innebär att vara egen företagre, vet att det kräver rätt person med rätt mycket tid och hårt arbete för att affärsiden skall blomstra.

Jag har under den senaste tiden smidit på en plan hur jag skulle kunna ro det hela i land trots att jag har han med horn med i båten.

Om jag ger honnom vad han vill ha så kanske han låter mig ro ???? Och hur gör jag det (Han med horn säger jag i detta sammanhang när jag menar ms).
Jag gör resan bekväm för honom, serverar honom läckerheter, ger honom en säng att vila i, ingår i en allians med honom där reglerna säger att, om han låter mig ro så skall han få ??? Vadå. något måste jag väl kunna ge den skitstöveln eller ???

Man måste bli vän med sina fiender hålla dem nära för att besegra dem. Ja den här frågan måste jag fortsätta att fundera på. Hur skall jag kunna lita på vad han med horn säger. Vips så kanske han mitt ute i båten bestämer sig för att sätta eld på min arm. Hur skall jag då ro båten i land ??????.

En del i min omgivning varnar och förmanar "Akta dig ! om jag var du skulle jag aldrig våga!!!" en del säger "Du kan ju inte sluta leva för att du har självaste faan springande hack i häl, det blir skönt för dig att göra något vettigt, det kommer att gå bra" Ja kanske det gör det, kanske jag kan springa ifrån fanskapet om jag bara sätter fart. Det vore korkat av mig att fråga vad mer han kan ta än min värdighet, när jag vet att han kan ta allt. Då menar jag allt. Mina armar, mina ben, min hjärna och blir han riktigt sur kan han ta en mamma från mina barn.

Jag fortsätter att tänka ett tag till, måste hitta strategier för att få allt att fungerar måste hitta en båt som klarar både mej och han med horn, jag har inte råd med några misstag, inte kraft att kravla mej upp om båten sjunker. Det är lätt att ge råd och dömma när man inte själv sitter i samma båt. Att ro kan vara besvärligt även om man är ensam, men en mardröm om det finns fler i båten som vill åt olika håll.

Oj vad kryptisk mitt inlägg blev....hoppas den som läser förstår min mening. Tjejen på portalen kände saknad och sorg över att hennes liv inte längre kunde bli så som hon önskat, hon såg med sorgsna ögon på när hennes vänner förverkligade sina drömmar. Hon var inte avundsjuk. Men det är jag, jag är avvundsjuk på alla som är friska, gör karriär, lever ut sina drömmar utan fysiska eller mentala hinder. "Jäkligt avundsjuk också nästan på gränsen till bitter". Jag är ändå inte missunnsam. För "länge leve de som orkar, de som har sin hälsa, de som har förmåga att gör verklighet av sina drömmar, de som lever och njuter av nuet "lyckliga äro de och skola så vara".

Nu blev bitterfittan trött och måste vila. Jag fortsätter med detta ämne om drömmar en annan dag !