Ms mitt i livet : Musik

Tänker på hur lätt man kan tappa bort sig i livet. Hur saker kan bli så mycket mer annorlunda än man föreställt sig att det skulle bli. Jag känner mej ganska rotlös just nu. Sedan mamma gick bort i höstas, har en stor tommhet fått ett eget rum i min själ. På orten som jag växte upp, finns inget kvar för mig nu, ingenting som binder mig dit. Det var inte så jag hade föreställt mig att livet skulle se ut när jag var 38 år.

På något underligt vis har jag alltid haft en stor tilltro till min kreativitet och beslutsamhet.
jag har alltid trott och känt inom mig att jag skulle åstakomma något med mitt liv. Jag skulle flytta hemmifrån. Mamma och pappa skulle bo kvar, Jag skulle komma hem med mina barn då och då. Mamma skulle baka bullar, pappa skulle leka med barnen. Min dotter skulle leka i min gamla lekstuga, min lilla kille skulle sitta tryggt i morfars knä. Och jag... jag och Henrik skulle vara lyckliga, mitt i karriären med kanske ett tredje barn på väg. jag skulle ha ett eget företag, göra min grej. Ingen skulle sätta sig på mej.. "NEJ" jag skulle klara mig själv, se världen och ha en bra utbildning och bra ekonomi.

Jag var så säker på att jag skulle lyckas med detta, hur svårt det än kanske skulle komma att bli, så kände jag en så stor drivkraft inom mig. Men med åren som gick fick jag lära mig att det kanske inte var så bra eller fint att ha en stark tro på sig själv. Livet skulle ta mej med i en karusell, jag skulle inte bli den som fick välja väg eller åktur.

Jag har min lilla familj som jag älskar bortom ord, men min tro på min förmåga har jag tappat. mina drömmar är ganska grusade, jag trodde aldrig att livet kunde vara så prövande.
Det leker en liten tjej i min gamla lekstuga med blommiga tapeter, men det är inte min dotter.
Min mamma bakar inga bullar mer och min son har inte sin morfars trygga knä att sitta på.

Varje kväll vinkar dom till stjärnorna och längtar efter morfar som de aldrig fick se och mormor som älskade dem, men fick lämna dem ovilligt alldeles för tidigt.
När jag ser mig i spegeln, så ser jag en främling, en besvikelse. Jag har börjat få rynkor också :-(. Jag trodde inte jag skulle bli mamman som inte orkar, som måste vila sig för att klara av dagen. Jag visste att jag skulle vara lite rund, men inte att jag skulle se ut som Meatloaf ;-))

Jag trodde inte jag skulle känna och vara så här, jag vill så mycket mer och det vill jag fortfarande. Men jag har tappat bort mig själv längs vägen. Om jag bara kunde få komma hem. Till huset som min gamelfarfar, farfar och pappa byggde. Om jag ändå kunde få låsa upp dörren och ropa "hej jag är hemma nu" Bara få komma hem och in. Få visa mina barn, mitt rum , höra hur det kanarrar i trappan, Om jag kunde få krama "dem" de mina riktigt hårt och länge och få känna deras stöd. Så kanske jag skulle hitta mig själv igen..

Texten till

the house that built me

I know they say you cant go home again.
I just had to come back one last time.
Ma'am I know you don't know me from Adam.
But these handprints on the front steps are mine.
And up those stairs, in that little back bedroom
is where I did my homework and I learned to play guitar.
And I bet you didn't know under that live oak
my favorite dog is buried in the yard.

I thought if I could touch this place or feel it
this brokenness inside me might start healing.
Out here its like I'm someone else,
I thought that maybe I could find myself
if I could just come in I swear I'll leave.
Won't take nothing but a memory
from the house that built me.

Mama cut out pictures of houses for years.
From 'Better Homes and Garden' magazines.
Plans were drawn, concrete poured,
and nail by nail and board by board
Daddy gave life to mama's dream.

I thought if I could touch this place or feel it
this brokenness inside me might start healing.
Out here its like I'm someone else,
I thought that maybe I could find myself.
If I could just come in I swear I'll leave.
Won't take nothing but a memory
from the house that built me.

You leave home, you move on and you do the best you can.
I got lost in this whole world and forgot who I am.

Med tanke på gårdagens inlägg så hittade jag denna låt på youtube i går. Den gick rakt in hjärtat och kändes så rätt, lyssna och njut.

Leva i nuet, göra saker man längtar efter och drömmer om. Vara mer tacksam över det man har och inte ta så allvarligt på allt, låter som en bra ide. Vi har bara ett liv och det går inte i repris !

Vi är bara 20, 30, 40, etc en gång i livet. Som det är nu, kommer livet aldrig mera att bli. Jag skickade iväg en liten 4 årig påskkärring till dagis förut och det slog mej att nästa år ser den påskkärringen annorlunda ut. så i år tänker jag titta på min dotter och memorera alla saker hon gör, och hur hon ser ut, för allt förändras. Det finns alltid saker som är bra, även om allting annat är dåligt..

Trevlig påsk ! vi syns på blåkulla

Varför bloggar jag ?

Jag skriver inte för att någon skall tycka synd om mig eller på ett sätt som jag tror skall passa andra. Jag skriver främst av egoistiska skäl, för mig är skrivandet läkande. Ett sätt att rensa tankarna. Jag vill berätta om hur det är att ha ms och hur det är att som i mitt fall, leva med ett osynligt handikapp. En del inlägg är positiva men de flesta är det troligtvis inte. jag skriver som bäst när det är något som oroar mig eller som tär på mig. (alla andra timmar på dygnet ägnar jag mig åt att njuta av de stunder som jag mår bra) En del inlägg handlar om forskning, vad som är på G. Ingenting du läser här är lag, alla har olika sätt att bemöta sin sjukdom. Genom den här bloggen lämnar jag dörren öppen för dej att läsa om hur jag hanterar min MS och hur den hanterar mig. Välkommen in till mig !

Ms mitt i livet

Så vackert

Miranda Lambert - The House That Built Me

Texten till låten anyway.

Live like you were dying