Mina barn, mitt allt...
Jag tror att man växer som människa genom förändring. Därför försöker jag vara öppen för alla förslag och variationer kanske det kommer att hjälpa mig att en dag bli fri från min MS. Dela gärna dina tankar, tillsammans är vi starka
Skiten måste ut !
Vissa dagar är tyngre än andra och de dagarna hanterar jag oftast olika. I bland blir jag nedslagen och passiv. Jag blir orolig och får ångest. Jag gnäller på mej själv inuti huvudet. Jag känner själv att jag inte är snäll i min tankar.
Dessa dagar blir det snabbt en höna av en fjäder, jag målar upp monster på väggarna, jag är pessimistisk och dömande. Ja, jag blir till och med avundsjuk på människor i min omgivning, som för mig just då i detta mörker har "sina perfekta liv".
Jag oroar mig mycket för att jag håller på att tappa förståndet, jag tycker att jag beter mig så konstigt i bland. Jag gör och säger saker, som jag inte har en aning om vart det kommer ifrån. Jag blir rädd när minnet trilskas. Jag säger fel namn, kommer inte i håg namn, fattar inte vad folk säger, hänger inte med. I sådana lägen känner jag mig som ett ufo. Jag tycker att jag fysiskt, är som en stel robot. Jag inbillar mig att andra oxå uppfattar mig likadant.
Jag tänker ofta på hur andra uppfattar mig, jag bryr mej om vad dom tänker. Jag vill inte vara ett samtals ämne, någon man tycker synd om och analyserar eller dömer ut. Jag vill bara vara en vanlig tjej, med ett vanligt liv och ett vanligt jobb. Jag vill ha en frisk kropp och en pigg hjärna. Nu säger jag det - Jag vill må bra........
Om vissa dagar är skit, så är andra bättre, Jag har då kämpar glöd, jag vet vad jag vill och ingen sjukdom i världen skall hindra mig från att komma framåt. Jag tänker positivt och är lösnings fokuserad. "Jäklar anamma" kallas mitt inre driv vid dessa tillfällen. Som en ångvält far jag fram. Just då ältar jag inte. Utan tänker att saker och ting är som de är och det är bara att gilla läget...... Känner jag inget i min vänstra arm " -ja men, då är det väl bra att höger arm fungerar som den ska," Hur svårt kan det vara. Man får helt enkelt hitta lösningar på problemet. För lösningar finns alltid, det gäller bara att hitta dem och inte låsa fast sig i besvikelsen om vad som kunde ha varit.
Hur gör man då för att bryta sina negativa tankemönster ???. Musik kan göra den svartaste dagen ljusare. Att lyssna på texter, sjunga med, förlora sig själv i musiken kan vara så otroligt förlösande. Måla är oxå något som ger mig kraft, för då kanaliserar jag min ilska, ut i något kreativt och skapar något som föds ur min själ, mitt innersta väsen. Jag släpper lös mina demoner, de får komma genom handen, ner i penseln och ut på tavlan som jag målar. När jag målar stannar tiden, alla monster försvinner och efteråt känner jag mig trött, nöjd, lugn och nöjd. Slutresultatet behöver inte vara något mästerverk, ingen behöver någonsin att se eller kommentera vad som kommer ut i mina mörkaste stunder.
Jag skriver mycket oxå, när tankarna blir för besvärliga. Dikter och annat som du får läsa här på bloggen. Alla kan skriva och vill man inte att andra skall se och tycka till om dej och dina tankar, jag då kan man skriva ner allt som tynger en på ett papper och sedan göra en lite vårbrasa.
Jag vill inte tjata och örja för mycket med mina vänner om min oro och min besvikelse över livets orättvisor, så för mej är bloggen ett perfekt redskap. Det är roligt om någon läser vad jag skriver, men den här bloggen har jag nog kanske mest av egoistiska skäl. Terapi kallas det... Jag skriver om kanske obetydliga saker för andra, jag gnäller och har mig, det kostar inget och några dagar efter att jag postat ett inlägg, så läser jag och analyserar. Jag kan ofta konstatera att just den dagen, känner jag inte alls igen mig i det jag skrivit just i skrivandes stund och tänker att herre gud vad är det jag har skrivit egentligen.
Så är det oxå med samtal, när man säger något så lämnar man över en del av problemet på den personen man pratar med. Om man pratar med sin man eller bästa väninna ofta, när man känner sig helt under isen. Då blir man snabbt jobbig och tröttsam. Man suger kraft och den man samtalat med kan känna sig helt uttömd när man lagt på luren. Efter samtalet mår man inte helt bra heller. Det är jobbigt att vara negativ och jag kan i bland känna mig ännu mera misslyckad och tråkig efter ett riktigt gnäll samtal. Det är lätt att väninnor fastnar i att älta problem fram och tillbaka.
Visst kan man prata jobbiga saker i bland, men inte alltid. Det är mera upplyftande att vara kreativa tillsammans, göra roliga utvecklande saker, skratta och fokusera på det som är bra. När man är sjuk är det viktigt att inte alltid känna sig som en börda, utan att få känna sig som en person som tillför något positivt i relationen. Mycket i ens liv känns som ett misslyckande ändå och kan man undvika att hamna i relationer där man fokuserar för mycket på det som är negativt, så tror jag att man höjer humöret.
Kompisar skall ju alltid finnas för varandra, men ms är ju en "livslång sjukdom" och fastnar man i det jobbiga och det enda samtalen går ut på, är att analysera alla hinder och allt jobbigt, då är man snart ingen kompis, maka eller mamma utan en vårdtagare :-(
Så därav är min slutsats, att det är bra om man försöker hitta olika vägar för att få ut sin smärta. Kanske kan det vara en kurator som är alternativet, eller att blogga och finna likande vänner på nätet, måla, dansa eller sjunga mm mm. "Skiten måste ju ut" det gäller bara att hitta det bästa stället att dumpa den på.
Dessa dagar blir det snabbt en höna av en fjäder, jag målar upp monster på väggarna, jag är pessimistisk och dömande. Ja, jag blir till och med avundsjuk på människor i min omgivning, som för mig just då i detta mörker har "sina perfekta liv".
Jag oroar mig mycket för att jag håller på att tappa förståndet, jag tycker att jag beter mig så konstigt i bland. Jag gör och säger saker, som jag inte har en aning om vart det kommer ifrån. Jag blir rädd när minnet trilskas. Jag säger fel namn, kommer inte i håg namn, fattar inte vad folk säger, hänger inte med. I sådana lägen känner jag mig som ett ufo. Jag tycker att jag fysiskt, är som en stel robot. Jag inbillar mig att andra oxå uppfattar mig likadant.
Jag tänker ofta på hur andra uppfattar mig, jag bryr mej om vad dom tänker. Jag vill inte vara ett samtals ämne, någon man tycker synd om och analyserar eller dömer ut. Jag vill bara vara en vanlig tjej, med ett vanligt liv och ett vanligt jobb. Jag vill ha en frisk kropp och en pigg hjärna. Nu säger jag det - Jag vill må bra........
Om vissa dagar är skit, så är andra bättre, Jag har då kämpar glöd, jag vet vad jag vill och ingen sjukdom i världen skall hindra mig från att komma framåt. Jag tänker positivt och är lösnings fokuserad. "Jäklar anamma" kallas mitt inre driv vid dessa tillfällen. Som en ångvält far jag fram. Just då ältar jag inte. Utan tänker att saker och ting är som de är och det är bara att gilla läget...... Känner jag inget i min vänstra arm " -ja men, då är det väl bra att höger arm fungerar som den ska," Hur svårt kan det vara. Man får helt enkelt hitta lösningar på problemet. För lösningar finns alltid, det gäller bara att hitta dem och inte låsa fast sig i besvikelsen om vad som kunde ha varit.
Hur gör man då för att bryta sina negativa tankemönster ???. Musik kan göra den svartaste dagen ljusare. Att lyssna på texter, sjunga med, förlora sig själv i musiken kan vara så otroligt förlösande. Måla är oxå något som ger mig kraft, för då kanaliserar jag min ilska, ut i något kreativt och skapar något som föds ur min själ, mitt innersta väsen. Jag släpper lös mina demoner, de får komma genom handen, ner i penseln och ut på tavlan som jag målar. När jag målar stannar tiden, alla monster försvinner och efteråt känner jag mig trött, nöjd, lugn och nöjd. Slutresultatet behöver inte vara något mästerverk, ingen behöver någonsin att se eller kommentera vad som kommer ut i mina mörkaste stunder.
Jag skriver mycket oxå, när tankarna blir för besvärliga. Dikter och annat som du får läsa här på bloggen. Alla kan skriva och vill man inte att andra skall se och tycka till om dej och dina tankar, jag då kan man skriva ner allt som tynger en på ett papper och sedan göra en lite vårbrasa.
Jag vill inte tjata och örja för mycket med mina vänner om min oro och min besvikelse över livets orättvisor, så för mej är bloggen ett perfekt redskap. Det är roligt om någon läser vad jag skriver, men den här bloggen har jag nog kanske mest av egoistiska skäl. Terapi kallas det... Jag skriver om kanske obetydliga saker för andra, jag gnäller och har mig, det kostar inget och några dagar efter att jag postat ett inlägg, så läser jag och analyserar. Jag kan ofta konstatera att just den dagen, känner jag inte alls igen mig i det jag skrivit just i skrivandes stund och tänker att herre gud vad är det jag har skrivit egentligen.
Så är det oxå med samtal, när man säger något så lämnar man över en del av problemet på den personen man pratar med. Om man pratar med sin man eller bästa väninna ofta, när man känner sig helt under isen. Då blir man snabbt jobbig och tröttsam. Man suger kraft och den man samtalat med kan känna sig helt uttömd när man lagt på luren. Efter samtalet mår man inte helt bra heller. Det är jobbigt att vara negativ och jag kan i bland känna mig ännu mera misslyckad och tråkig efter ett riktigt gnäll samtal. Det är lätt att väninnor fastnar i att älta problem fram och tillbaka.
Visst kan man prata jobbiga saker i bland, men inte alltid. Det är mera upplyftande att vara kreativa tillsammans, göra roliga utvecklande saker, skratta och fokusera på det som är bra. När man är sjuk är det viktigt att inte alltid känna sig som en börda, utan att få känna sig som en person som tillför något positivt i relationen. Mycket i ens liv känns som ett misslyckande ändå och kan man undvika att hamna i relationer där man fokuserar för mycket på det som är negativt, så tror jag att man höjer humöret.
Kompisar skall ju alltid finnas för varandra, men ms är ju en "livslång sjukdom" och fastnar man i det jobbiga och det enda samtalen går ut på, är att analysera alla hinder och allt jobbigt, då är man snart ingen kompis, maka eller mamma utan en vårdtagare :-(
Så därav är min slutsats, att det är bra om man försöker hitta olika vägar för att få ut sin smärta. Kanske kan det vara en kurator som är alternativet, eller att blogga och finna likande vänner på nätet, måla, dansa eller sjunga mm mm. "Skiten måste ju ut" det gäller bara att hitta det bästa stället att dumpa den på.
Jag tror att man växer som människa genom förändring. Därför försöker jag vara öppen för alla förslag och variationer kanske det kommer att hjälpa mig att en dag bli fri från min MS. Dela gärna dina tankar, tillsammans är vi starka
My favorite things !
Raindrops on roses and whiskers on kittens
Bright copper kettles and warm woolen mittens
Brown paper packages tied up with strings
These are a few of my favorite things
Cream colored ponies and crisp apple strudel
Doorbells and sleighbells and schnitzel with noodles
Wild geese that fly with the moon on their wings
These are a few of my favorite things
Girls in white dresses and blue satin sashes
Snowflakes that stay on my nose and eye lashes
Silver white winters that melt into springs
These are a few of my favorite things
When the dog bites
When the bee stings
When I'm feeling sad
I just simply remember my favorite things
And then I don't feel so bad
Bright copper kettles and warm woolen mittens
Brown paper packages tied up with strings
These are a few of my favorite things
Cream colored ponies and crisp apple strudel
Doorbells and sleighbells and schnitzel with noodles
Wild geese that fly with the moon on their wings
These are a few of my favorite things
Girls in white dresses and blue satin sashes
Snowflakes that stay on my nose and eye lashes
Silver white winters that melt into springs
These are a few of my favorite things
When the dog bites
When the bee stings
When I'm feeling sad
I just simply remember my favorite things
And then I don't feel so bad
När livet är motigt och jag känner mig rädd och ledsen, brukar jag sjunga denna låt för mej själv från sound of music och. "jag lovar er att jag tar i ända ner i från tårna när jag sjunger " I Simply remember my favorite things and then i dont feel so bad.....
Jag tror att man växer som människa genom förändring. Därför försöker jag vara öppen för alla förslag och variationer kanske det kommer att hjälpa mig att en dag bli fri från min MS. Dela gärna dina tankar, tillsammans är vi starka
Popcorn innehåller hög mängd antioxidanter
JAAAAAA, äntligen något som är bra att äta som är fantastiskt gott .... antioxidanter är bra för oss msare.
Så sätt dig ner, släng upp benen, se en bra film och häv i dig popcorn med gott samvete :-))
jPopcorn innehåller hög mängd antioxidanter - NetdoktorPro - Senaste medicinska nyheterna - Obesitas
Så sätt dig ner, släng upp benen, se en bra film och häv i dig popcorn med gott samvete :-))
jPopcorn innehåller hög mängd antioxidanter - NetdoktorPro - Senaste medicinska nyheterna - Obesitas
Jag tror att man växer som människa genom förändring. Därför försöker jag vara öppen för alla förslag och variationer kanske det kommer att hjälpa mig att en dag bli fri från min MS. Dela gärna dina tankar, tillsammans är vi starka
Ms blogg !
Jag har börjat följa en jätte bra ms blogg. En tjej mitt i livet som skriver dagligen om hennes kamp mot ms. Mycket läsvärd. här kommer länken.
http://tingletingletingle.blogspot.se
kram
http://tingletingletingle.blogspot.se
kram
Jag tror att man växer som människa genom förändring. Därför försöker jag vara öppen för alla förslag och variationer kanske det kommer att hjälpa mig att en dag bli fri från min MS. Dela gärna dina tankar, tillsammans är vi starka
Besvikelse
Hur påverkar vår ms omgivningen, vännerna och familjen. Hur mycket förståelse kan man förvänta sig. Mina ms symtom syns ju inte utanpå och jag förstår att det kanske inte alltid är så lätt att fatta för de närmaste runt omkring mig, hur allt egentligen är.
När min mamma fick sin ms diagnos -98 blev jag först av allt rädd för vad som skulle hända :-(. Innan hennes diagnos, hade vi på skoj kallat henne för snöppelfot, för att hon snubblade över allt och tycktes dra benen efter sig. Jag minns att jag sa "du får väl försöka lyfta på benen", Min mamma klagade aldrig över sin ms diagnos i början, utan det var som om hon alltid hade vetat att hon skulle bli sjuk och förlikade sig med det.
I början på 2000 talet var hon så fruktansvärt trött, jag kommer ihåg att jag sa till henne -"ryck upp dig", jag kunde inte förstå att hon alltid satt och gäspade och såg ut som hon inte hade sovit på 100 år. Hon blev seg, inte bara i kroppen utan även i huvudet. Hon hade svårt att hänga med i samtal, ju tröttare hon blev, ju tokigare kunde det bli. Vi skrattade tillsammans mycket. Men jag kommer oxå i håg alla goda råd jag gav henne, om hur hon skulle göra och inte göra. Ordet "bara" använde jag ofta, "det är väl bara att....."
När hennes minne började svikta undervisade jag henne i konsten att använda papper och penna, Jo men visst, jag var en "expert" även där. Så började hennes problem med att hålla urinen och hon kissade ner sig :-(,. Då sa jag "kan du inte försöka gå lite oftare på toa och inte vänta tills i sista sekund ?". Hon svarade "-det kommer ju så plötsligt". Mamma fick börja rika sig, en sak som hon aldrig trodde att hon skulle lära sig, men envis som hon var så lärde hon sig det och gjorde det 2 ggr/dag.
Jag hade många förmaningstal för min mamma och jag var inte ensam om det, hon hade många "experter" runt omkring sig som tyckte och tänkte, ställde och styrde. I bland blev hon arg , avig och vrång och sa ifrån på vad jag tyckte, ett otrevligt sätt. Vet ni vad jag sa ?..... Du får väl tänka dig för lite ??.
När min pappa dog 2001 efter en smärtsam dödskamp, blev min mamma så ensam och hennes fortsatta liv fram till 2011 var som en enda lång kamp. En kamp om att bli förstådd, en kamp om att få det hon hade rätt till att få av kommunen.
Av någon anledning som bara gud vet så lades prövning på prövning på hennes axlar. Hon var tapper, så modig. Hennes kropp svek henne gång på gång. de sista åren satte cancern sina klor i henne. Den fanns i tarmen, den fanns i levern, den fanns i lungorna, benskörheten knäckte hennes rygg och envisa smärtor härjade hennes sargade kropp. hennes skelett var så skört att hon fick frakturer i bäckenet, jag satt vid hennes sida när hon låg på sjukhuset och skrek av smärta.
Det var så svårt att stå brevid, att inget kunna göra. Se döden ta henne, bit för bit. De sista veckorna kan jag inte ännu skriva om, för de gör så ont, så fruktansvärt ont, att mitt minne inte orkar röra vid den tiden ännu. Men jag vet att jag fanns där för henne, tills döden skiljde oss åt, jag höll hennes hand och jag höll henne i mina armar. Jag älskade henne så länge hon levde och kommer att bära henne i mitt hjärta tills vi möts igen.
Vad jag vill säga med detta, är att det inte är lätt att stå brevid när någon man älskar blir sjuk. Vi ger ofta goda råd för att hjälpa, vi förstår inte, hur gärna vi än vill och tror att vi gör. Det är omöjligt att förstå helt och fullt ut hur det är att leva i en annan människas kropp, Vi kan ha samma sjukdom fast ha olika förutsättningar att hantera den. Jag gav aldrig mamma goda råd av illvilja. Det var bara kärlek, bara kärlek, som fick mig att säga saker som jag ångrar idag.
I dag vet jag hur det är att snubbla, dra benen efter sig, vara så trött att man inte kan tänka, igår glömde jag sista siffran i mitt personnummer. Jag kan inte tänka logiskt och jag får springa på toaletten. När det blir varmt ute är mina lemmar som hög överkokt spagetti. Jag hatar när folk kommer med goda råd. Vad man sår får man skörda, så är det. Det värsta för mig kanske är, vad jag tror att andra tänker och förstår. Hur gärna jag vill förklara, så tror jag att det är omöjligt för andra att riktigt förstå hur det är att gå i " låt oss säga" ett par glasskor om man själv går mjukt och bekvämt i ett par jogging skor.
Allt är relativt och uppfattas olika från person till person. Att gå i ett par glasskor kanske man kan göra, om någon bär ens ryggsäck, om man är lätt som en fjäder, om man får byta till ett par andra skor, när man kommer fram. Så är det med all sjukdom också. Hur vi bär bördan, kommer an på de förutsättningar vi har. Är det den första prövningen man stöter på i livet ? eller är det en i raden, är man tjock eller smal, har man dålig grundfysik i från början eller är man vältränad, Har man trogna vänner eller vänner som försvinner när allt förändras och livet prövas. Är man fattig eller rik. Om man är rik så kan man unna sig saker som höjer humöret och livskvaliten . Med kapital kan vi ta del av bättre rehabilitering, köpa det man behöver. Behöver man en varmvatten bassäng, då fixar andra det och man betalar, man kan ha egen tränare, kost rådgivare, egen läkare. Man har pengar till rekreation, man har råd att anlita dyra terapeuter, barnvakt, städhjälp,
vi har oxå olika personligheter och erfarenheter av livet, utbildning. Många ser molnen på den klarblåa himlen, andra ser bara solen. Det kan vara bra att ta lätt på saker, men det kan även vara av största vikt att kunna planera och förutse och på så sätt förhindra att oönskade saker sker.
Jag tror att det svåraste för mig just nu är att ständigt känna sig som en "besvikelse", att alltid känna sig som en bromskloss i familjen. Ms påverkar oss alla, fast det är bara jag som bär på sjukdomen. Min yrsel och dåliga balans påverkar mina barn, jag har svårt att hämta och lämna på dagis. Min man är ständigt trött och stressad, hans tid räcker aldrig till. Hur gör man då för att inte låta handikappet påverka resten av familjen ?, de måste ju ha rätt till sina liv, varför skall de straffas pga av mig. Idag har jag inget bra svar på den frågan.
Det enda som jag tror man kan göra för att påverka familje och vänskaps relationerna positivt, trots en ms diagnos. Är att försöka leva i nuet, gå kurser i mindfullness, glädja sig åt det man har. Det finns alltid fina stunder i livet hur illa det än är. Under mammas sista veckor, kan jag hitta tillfällen som vi skrattade tillsammans.
Jag kan inte påverka det faktum att jag är sjuk, Om jag inte ger upp, så lär jag mina barn att kämpa och ta till vara på varje minut av livet. Mamma lärde mig mycket, tex att stå ut. Jag måste bara komma ihåg hur man gör. Hur står man ut resten av livet i en kropp som ständigt sviker ?. Min pappa lärde mig att se saker ur en positiv synvinkel.
Jag tänker rota i min ryggsäck nu ett tag. Jag skall ta fram "allt" de har lärt mig. Jag skall resa mig, jag skall stå rak :-), se framåt , jag skall bära det livet har gett mig. Men framför allt, så skall jag "stå ut".
Jag skall följa mina drömmar även om de måste modifieras, jag skall älska mina barn och min Henrik. Det vet jag att jag kan , hur knepigt det än blir. Så finns det inom mig en massa kärlek.
Tack mamma och pappa för att ni har lärt mig att, med "tro, hopp och kärlek" så övervinner man allt även besvikelse.
Nog om mig och mina funderingar hur är det med dig ?
När min mamma fick sin ms diagnos -98 blev jag först av allt rädd för vad som skulle hända :-(. Innan hennes diagnos, hade vi på skoj kallat henne för snöppelfot, för att hon snubblade över allt och tycktes dra benen efter sig. Jag minns att jag sa "du får väl försöka lyfta på benen", Min mamma klagade aldrig över sin ms diagnos i början, utan det var som om hon alltid hade vetat att hon skulle bli sjuk och förlikade sig med det.
I början på 2000 talet var hon så fruktansvärt trött, jag kommer ihåg att jag sa till henne -"ryck upp dig", jag kunde inte förstå att hon alltid satt och gäspade och såg ut som hon inte hade sovit på 100 år. Hon blev seg, inte bara i kroppen utan även i huvudet. Hon hade svårt att hänga med i samtal, ju tröttare hon blev, ju tokigare kunde det bli. Vi skrattade tillsammans mycket. Men jag kommer oxå i håg alla goda råd jag gav henne, om hur hon skulle göra och inte göra. Ordet "bara" använde jag ofta, "det är väl bara att....."
När hennes minne började svikta undervisade jag henne i konsten att använda papper och penna, Jo men visst, jag var en "expert" även där. Så började hennes problem med att hålla urinen och hon kissade ner sig :-(,. Då sa jag "kan du inte försöka gå lite oftare på toa och inte vänta tills i sista sekund ?". Hon svarade "-det kommer ju så plötsligt". Mamma fick börja rika sig, en sak som hon aldrig trodde att hon skulle lära sig, men envis som hon var så lärde hon sig det och gjorde det 2 ggr/dag.
Jag hade många förmaningstal för min mamma och jag var inte ensam om det, hon hade många "experter" runt omkring sig som tyckte och tänkte, ställde och styrde. I bland blev hon arg , avig och vrång och sa ifrån på vad jag tyckte, ett otrevligt sätt. Vet ni vad jag sa ?..... Du får väl tänka dig för lite ??.
När min pappa dog 2001 efter en smärtsam dödskamp, blev min mamma så ensam och hennes fortsatta liv fram till 2011 var som en enda lång kamp. En kamp om att bli förstådd, en kamp om att få det hon hade rätt till att få av kommunen.
Av någon anledning som bara gud vet så lades prövning på prövning på hennes axlar. Hon var tapper, så modig. Hennes kropp svek henne gång på gång. de sista åren satte cancern sina klor i henne. Den fanns i tarmen, den fanns i levern, den fanns i lungorna, benskörheten knäckte hennes rygg och envisa smärtor härjade hennes sargade kropp. hennes skelett var så skört att hon fick frakturer i bäckenet, jag satt vid hennes sida när hon låg på sjukhuset och skrek av smärta.
Det var så svårt att stå brevid, att inget kunna göra. Se döden ta henne, bit för bit. De sista veckorna kan jag inte ännu skriva om, för de gör så ont, så fruktansvärt ont, att mitt minne inte orkar röra vid den tiden ännu. Men jag vet att jag fanns där för henne, tills döden skiljde oss åt, jag höll hennes hand och jag höll henne i mina armar. Jag älskade henne så länge hon levde och kommer att bära henne i mitt hjärta tills vi möts igen.
Vad jag vill säga med detta, är att det inte är lätt att stå brevid när någon man älskar blir sjuk. Vi ger ofta goda råd för att hjälpa, vi förstår inte, hur gärna vi än vill och tror att vi gör. Det är omöjligt att förstå helt och fullt ut hur det är att leva i en annan människas kropp, Vi kan ha samma sjukdom fast ha olika förutsättningar att hantera den. Jag gav aldrig mamma goda råd av illvilja. Det var bara kärlek, bara kärlek, som fick mig att säga saker som jag ångrar idag.
I dag vet jag hur det är att snubbla, dra benen efter sig, vara så trött att man inte kan tänka, igår glömde jag sista siffran i mitt personnummer. Jag kan inte tänka logiskt och jag får springa på toaletten. När det blir varmt ute är mina lemmar som hög överkokt spagetti. Jag hatar när folk kommer med goda råd. Vad man sår får man skörda, så är det. Det värsta för mig kanske är, vad jag tror att andra tänker och förstår. Hur gärna jag vill förklara, så tror jag att det är omöjligt för andra att riktigt förstå hur det är att gå i " låt oss säga" ett par glasskor om man själv går mjukt och bekvämt i ett par jogging skor.
Allt är relativt och uppfattas olika från person till person. Att gå i ett par glasskor kanske man kan göra, om någon bär ens ryggsäck, om man är lätt som en fjäder, om man får byta till ett par andra skor, när man kommer fram. Så är det med all sjukdom också. Hur vi bär bördan, kommer an på de förutsättningar vi har. Är det den första prövningen man stöter på i livet ? eller är det en i raden, är man tjock eller smal, har man dålig grundfysik i från början eller är man vältränad, Har man trogna vänner eller vänner som försvinner när allt förändras och livet prövas. Är man fattig eller rik. Om man är rik så kan man unna sig saker som höjer humöret och livskvaliten . Med kapital kan vi ta del av bättre rehabilitering, köpa det man behöver. Behöver man en varmvatten bassäng, då fixar andra det och man betalar, man kan ha egen tränare, kost rådgivare, egen läkare. Man har pengar till rekreation, man har råd att anlita dyra terapeuter, barnvakt, städhjälp,
vi har oxå olika personligheter och erfarenheter av livet, utbildning. Många ser molnen på den klarblåa himlen, andra ser bara solen. Det kan vara bra att ta lätt på saker, men det kan även vara av största vikt att kunna planera och förutse och på så sätt förhindra att oönskade saker sker.
Jag tror att det svåraste för mig just nu är att ständigt känna sig som en "besvikelse", att alltid känna sig som en bromskloss i familjen. Ms påverkar oss alla, fast det är bara jag som bär på sjukdomen. Min yrsel och dåliga balans påverkar mina barn, jag har svårt att hämta och lämna på dagis. Min man är ständigt trött och stressad, hans tid räcker aldrig till. Hur gör man då för att inte låta handikappet påverka resten av familjen ?, de måste ju ha rätt till sina liv, varför skall de straffas pga av mig. Idag har jag inget bra svar på den frågan.
Det enda som jag tror man kan göra för att påverka familje och vänskaps relationerna positivt, trots en ms diagnos. Är att försöka leva i nuet, gå kurser i mindfullness, glädja sig åt det man har. Det finns alltid fina stunder i livet hur illa det än är. Under mammas sista veckor, kan jag hitta tillfällen som vi skrattade tillsammans.
Jag kan inte påverka det faktum att jag är sjuk, Om jag inte ger upp, så lär jag mina barn att kämpa och ta till vara på varje minut av livet. Mamma lärde mig mycket, tex att stå ut. Jag måste bara komma ihåg hur man gör. Hur står man ut resten av livet i en kropp som ständigt sviker ?. Min pappa lärde mig att se saker ur en positiv synvinkel.
Jag tänker rota i min ryggsäck nu ett tag. Jag skall ta fram "allt" de har lärt mig. Jag skall resa mig, jag skall stå rak :-), se framåt , jag skall bära det livet har gett mig. Men framför allt, så skall jag "stå ut".
Jag skall följa mina drömmar även om de måste modifieras, jag skall älska mina barn och min Henrik. Det vet jag att jag kan , hur knepigt det än blir. Så finns det inom mig en massa kärlek.
Tack mamma och pappa för att ni har lärt mig att, med "tro, hopp och kärlek" så övervinner man allt även besvikelse.
Nog om mig och mina funderingar hur är det med dig ?
Jag tror att man växer som människa genom förändring. Därför försöker jag vara öppen för alla förslag och variationer kanske det kommer att hjälpa mig att en dag bli fri från min MS. Dela gärna dina tankar, tillsammans är vi starka
Det blev inget ..
Ja magsjukan slog till med full kraft, på onsdag var jag fortfarande inte frisk. Så min vistelse på frykcenter är fram flyttad till Maj månad.... Hmm det är då typiskt.
Jag tror att man växer som människa genom förändring. Därför försöker jag vara öppen för alla förslag och variationer kanske det kommer att hjälpa mig att en dag bli fri från min MS. Dela gärna dina tankar, tillsammans är vi starka
Det blev inte som jag trodde !
Ja denna vecka skulle jag ha checkat in på Frykcenter, för rehabelitering. Nu blev det inte så :-( En ilsken magbakterie har bitit sej fast i magen min :-((.
Sådant här händer mig alltid, när jag skall göra eller börja med något. Jag har ändå bestämt mig för att så fort magen är som den ska. Så åker jag upp, men det är ju tråkigt att missa starten.
I början när jag fick kallelsen, kände jag faktiskt att jag inte hade någon större lust. Men efter som tiden har gått har jag byggt upp förväntningar och tänkt att, det är ju vad jag gör det till som blir resultatet. Om mitt fokus ligger på att förbättra min fysiska förmåga och få mer kraft och energi. Så kommer jag att åka därifrån förhoppningsvis lite piggare och gladare :-)
Kanske behöver jag att få komma bort lite och vara lite ensam, för mig själv. Jag oroas över, att det blir så mycket gruppaktiviteter, så att jag blir helt slut... Jag är oftast en ensam varg och jag vill ha det så. Jag tycker att det är jobbigt med grupper. Jag strövar gärna ensam på behörigt avstånd från övriga flocken.
Jag är ingen asocial person, men jag känner mig kvävd av att inte få fatta mina egna beslut eller kunna dra mig tillbaka utan en massa frågetecken, för att reflektera och bara vara i tystnad med mig själv. Jag gillar helt enkelt mitt eget sällskap :-)) Jag omger mig gärna med lättsinnade, öppna och positiva personer, för träffar då och då.
De gångerna blir oftast de bästa sammankomsterna. ämnena är inte ut tjatade och samtalen leder ofta till glada skratt och att man somnar på kvällen med ett leende på läpparna.
Jag satt just och tänkte att, sedan jag fick min ms har jag nog dragit mig undan mer och mer och det är ju inte så bra :-( Jag är rädd för att hamna i situationer som jag inte klarar av.. Det är jobbigt att säga, "kan ni gå lite saktare, jag hänger inte med", Phuu ... Ja det är jäkligt jobbigt att alltid känna sig som den stora bromsklossen.
Eftersom jag inte använder några hjälpmedel så syns ju inte min ms utanpå. Det är ju inte så att det växer ut en skylt i pannan i samma stund som man får diagnosen, som beskriver mitt dilemma. I lägen med andra när min ms begränsar mig så måste jag ju förklara. Varför jag inte gör som andra eller säger nej till vissa saker. Tex varför jag inte älskar den "heta sommarvärmen", eller varför jag inte vill vara med och spela brännboll. Vad gäller lekar och spel så kanske man talar om för en deltagarna i leken och sedan när man sitter där avsides så tänker jag alltid... Att de övriga tänker " Faan vilken tråkig eller lat människa som bara sitter där och inte "vill" vara med". Jag gillar inte att behöva deklarera min ms öppet som ett försvar till att jag inte kan...
Ensamhet är skönt också, när man har svårt att klara av stress, har svårt med minnet och koncentration.
Min tankeverksamhet är inte så effektiv som förr och jag tänker helt enkelt långsammare nu.
Jag kan bli helt slut i ett samtal mellan mej och en person till och känna mig helt hjärndöd efter att ha samtalat med flera personer samtidigt........
För att återgå till frykcenter, så åker jag ju faktiskt dit pga av den ovan nämnda anledningen och jag är säkert inte ensam om att ha kognitiva problem där, då större delen av de som rehabiliteras på frykcenter har någon form av problem med hjärnan :-) Så i kväll skall jag spola i väg alla bakterier och försöka komma i form så att jag kan delta i denna rehabilitering som landstinget har kostat på mig.
Sådant här händer mig alltid, när jag skall göra eller börja med något. Jag har ändå bestämt mig för att så fort magen är som den ska. Så åker jag upp, men det är ju tråkigt att missa starten.
I början när jag fick kallelsen, kände jag faktiskt att jag inte hade någon större lust. Men efter som tiden har gått har jag byggt upp förväntningar och tänkt att, det är ju vad jag gör det till som blir resultatet. Om mitt fokus ligger på att förbättra min fysiska förmåga och få mer kraft och energi. Så kommer jag att åka därifrån förhoppningsvis lite piggare och gladare :-)
Kanske behöver jag att få komma bort lite och vara lite ensam, för mig själv. Jag oroas över, att det blir så mycket gruppaktiviteter, så att jag blir helt slut... Jag är oftast en ensam varg och jag vill ha det så. Jag tycker att det är jobbigt med grupper. Jag strövar gärna ensam på behörigt avstånd från övriga flocken.
Jag är ingen asocial person, men jag känner mig kvävd av att inte få fatta mina egna beslut eller kunna dra mig tillbaka utan en massa frågetecken, för att reflektera och bara vara i tystnad med mig själv. Jag gillar helt enkelt mitt eget sällskap :-)) Jag omger mig gärna med lättsinnade, öppna och positiva personer, för träffar då och då.
De gångerna blir oftast de bästa sammankomsterna. ämnena är inte ut tjatade och samtalen leder ofta till glada skratt och att man somnar på kvällen med ett leende på läpparna.
Jag satt just och tänkte att, sedan jag fick min ms har jag nog dragit mig undan mer och mer och det är ju inte så bra :-( Jag är rädd för att hamna i situationer som jag inte klarar av.. Det är jobbigt att säga, "kan ni gå lite saktare, jag hänger inte med", Phuu ... Ja det är jäkligt jobbigt att alltid känna sig som den stora bromsklossen.
Eftersom jag inte använder några hjälpmedel så syns ju inte min ms utanpå. Det är ju inte så att det växer ut en skylt i pannan i samma stund som man får diagnosen, som beskriver mitt dilemma. I lägen med andra när min ms begränsar mig så måste jag ju förklara. Varför jag inte gör som andra eller säger nej till vissa saker. Tex varför jag inte älskar den "heta sommarvärmen", eller varför jag inte vill vara med och spela brännboll. Vad gäller lekar och spel så kanske man talar om för en deltagarna i leken och sedan när man sitter där avsides så tänker jag alltid... Att de övriga tänker " Faan vilken tråkig eller lat människa som bara sitter där och inte "vill" vara med". Jag gillar inte att behöva deklarera min ms öppet som ett försvar till att jag inte kan...
Ensamhet är skönt också, när man har svårt att klara av stress, har svårt med minnet och koncentration.
Min tankeverksamhet är inte så effektiv som förr och jag tänker helt enkelt långsammare nu.
Jag kan bli helt slut i ett samtal mellan mej och en person till och känna mig helt hjärndöd efter att ha samtalat med flera personer samtidigt........
För att återgå till frykcenter, så åker jag ju faktiskt dit pga av den ovan nämnda anledningen och jag är säkert inte ensam om att ha kognitiva problem där, då större delen av de som rehabiliteras på frykcenter har någon form av problem med hjärnan :-) Så i kväll skall jag spola i väg alla bakterier och försöka komma i form så att jag kan delta i denna rehabilitering som landstinget har kostat på mig.
Jag tror att man växer som människa genom förändring. Därför försöker jag vara öppen för alla förslag och variationer kanske det kommer att hjälpa mig att en dag bli fri från min MS. Dela gärna dina tankar, tillsammans är vi starka
Ms Australien
Intressant och positiv läsning !
www.msaustralia.org.au/
www.msaustralia.org.au/
Jag tror att man växer som människa genom förändring. Därför försöker jag vara öppen för alla förslag och variationer kanske det kommer att hjälpa mig att en dag bli fri från min MS. Dela gärna dina tankar, tillsammans är vi starka
Miranda Lambert - The House That Built Me
Tänker på hur lätt man kan tappa bort sig i livet. Hur saker kan bli så mycket mer annorlunda än man föreställt sig att det skulle bli. Jag känner mej ganska rotlös just nu. Sedan mamma gick bort i höstas, har en stor tommhet fått ett eget rum i min själ. På orten som jag växte upp, finns inget kvar för mig nu, ingenting som binder mig dit. Det var inte så jag hade föreställt mig att livet skulle se ut när jag var 38 år.
På något underligt vis har jag alltid haft en stor tilltro till min kreativitet och beslutsamhet.
jag har alltid trott och känt inom mig att jag skulle åstakomma något med mitt liv. Jag skulle flytta hemmifrån. Mamma och pappa skulle bo kvar, Jag skulle komma hem med mina barn då och då. Mamma skulle baka bullar, pappa skulle leka med barnen. Min dotter skulle leka i min gamla lekstuga, min lilla kille skulle sitta tryggt i morfars knä. Och jag... jag och Henrik skulle vara lyckliga, mitt i karriären med kanske ett tredje barn på väg. jag skulle ha ett eget företag, göra min grej. Ingen skulle sätta sig på mej.. "NEJ" jag skulle klara mig själv, se världen och ha en bra utbildning och bra ekonomi.
Jag var så säker på att jag skulle lyckas med detta, hur svårt det än kanske skulle komma att bli, så kände jag en så stor drivkraft inom mig. Men med åren som gick fick jag lära mig att det kanske inte var så bra eller fint att ha en stark tro på sig själv. Livet skulle ta mej med i en karusell, jag skulle inte bli den som fick välja väg eller åktur.
Jag har min lilla familj som jag älskar bortom ord, men min tro på min förmåga har jag tappat. mina drömmar är ganska grusade, jag trodde aldrig att livet kunde vara så prövande.
Det leker en liten tjej i min gamla lekstuga med blommiga tapeter, men det är inte min dotter.
Min mamma bakar inga bullar mer och min son har inte sin morfars trygga knä att sitta på.
Varje kväll vinkar dom till stjärnorna och längtar efter morfar som de aldrig fick se och mormor som älskade dem, men fick lämna dem ovilligt alldeles för tidigt.
När jag ser mig i spegeln, så ser jag en främling, en besvikelse. Jag har börjat få rynkor också :-(. Jag trodde inte jag skulle bli mamman som inte orkar, som måste vila sig för att klara av dagen. Jag visste att jag skulle vara lite rund, men inte att jag skulle se ut som Meatloaf ;-))
Jag trodde inte jag skulle känna och vara så här, jag vill så mycket mer och det vill jag fortfarande. Men jag har tappat bort mig själv längs vägen. Om jag bara kunde få komma hem. Till huset som min gamelfarfar, farfar och pappa byggde. Om jag ändå kunde få låsa upp dörren och ropa "hej jag är hemma nu" Bara få komma hem och in. Få visa mina barn, mitt rum , höra hur det kanarrar i trappan, Om jag kunde få krama "dem" de mina riktigt hårt och länge och få känna deras stöd. Så kanske jag skulle hitta mig själv igen..
Texten till
the house that built me
I know they say you cant go home again.
I just had to come back one last time.
Ma'am I know you don't know me from Adam.
But these handprints on the front steps are mine.
And up those stairs, in that little back bedroom
is where I did my homework and I learned to play guitar.
And I bet you didn't know under that live oak
my favorite dog is buried in the yard.
I thought if I could touch this place or feel it
this brokenness inside me might start healing.
Out here its like I'm someone else,
I thought that maybe I could find myself
if I could just come in I swear I'll leave.
Won't take nothing but a memory
from the house that built me.
Mama cut out pictures of houses for years.
From 'Better Homes and Garden' magazines.
Plans were drawn, concrete poured,
and nail by nail and board by board
Daddy gave life to mama's dream.
I thought if I could touch this place or feel it
this brokenness inside me might start healing.
Out here its like I'm someone else,
I thought that maybe I could find myself.
If I could just come in I swear I'll leave.
Won't take nothing but a memory
from the house that built me.
You leave home, you move on and you do the best you can.
I got lost in this whole world and forgot who I am.
Jag tror att man växer som människa genom förändring. Därför försöker jag vara öppen för alla förslag och variationer kanske det kommer att hjälpa mig att en dag bli fri från min MS. Dela gärna dina tankar, tillsammans är vi starka
Ge aldrig upp !
Jag tror att man växer som människa genom förändring. Därför försöker jag vara öppen för alla förslag och variationer kanske det kommer att hjälpa mig att en dag bli fri från min MS. Dela gärna dina tankar, tillsammans är vi starka
Mr. Mister - Broken Wings
Jag tror att man växer som människa genom förändring. Därför försöker jag vara öppen för alla förslag och variationer kanske det kommer att hjälpa mig att en dag bli fri från min MS. Dela gärna dina tankar, tillsammans är vi starka
Åter en huvudvärks dag..
Den här dagen som så många andra dagar så mår jag piss. Jag har börjat vänja mig vid det, men det är ett så jobbigt tillstånd. I början av min sjukdom höll jag på att förlora förståndet vid mina smärt dagar. Nu känns det som om jag glider in i en bubbla, sitter där i ett meditativt tillstånd och bara väntar på att att det onda och jobbiga skall gå över.
När det släpper sitt grepp om mig, smyger jag mig ut i verkligheten. Jag blockerar mig själv så totalt när detta händer, så att när jag börjar leva igen, då är jag totalt dag vilsen. Dagar är bara borta, inga minnen och efter någon vecka är det bara blankt. Detta händer mig så ofta nu men det är mitt sätt att hantera det jobbiga ... jag får oxå overklighets känslor. Jag klagar ofta om mina kognitiva problem och känslan av att känna mig sinnesslö. Det kanske har att göra med att jag så ofta försvinner ur mig själv till någon annanstans ...
Jag missar livet, det glider mig ur händerna. Självförtroendet är i botten nu. Hur många gånger skall jag snava på mållinjen, nöja mig med det jag har. Anpassa mig. Jag har aldrig varit en person som har anpassat sig. Jag vill mer. De dagar jag mår bra, tänker jag, det här är väl inte så farligt ! jag kan väl leva med det här. Men så kommer perioderna då allt är skit tufft.
Denna tröttheten jag har förstör mina nerver. den underminerar mina relationer och urholkar mitt liv. Det hjälper inte med de mediciner jag har och jag är snart redo att prova vad som helst. Amfetamin är ju ett alternativ. Ska jag bli en knarkare då ??? Nej, jag vet ju att doserna man får är så otroligt små, så att det inte är farligt, men ändå. Jag funderar i alla fall på det.
Jag önskar att jag kunde skriva och berätta något skojsigt. Fast detta är en MS Blogg och skriver man om ämnet finns det inget glädjande att skriva om. Ms är en djävulsk sjukdom, varför just jag ???? varför skulle jag få detta ok att bära. Vi får inte mer än vi klarar av, så jag måste jag vara otroligt stark :-).
Tycker bara att det är på tiden att vindarna i mitt liv vänder. Sedan 2001, det året min pappa dog så har jag prövats på alla möjliga tänkbara sätt. Jag vet att det finns många som lever med en större förtvivlan inom sig, det finns de som drabbas värre än jag har gjort av sjukdomen :-( . Mina symtom ser ingen på mig och det är en förbannelse i sig. Det går inte en dag utan att jag känner mig som en misstänkt lögnare, en latmask.
Jag vet ju själv hur mitt liv är och vad jag kämpar med dagligen, förstår bara inte varför inte det räcker för mig. Jag är rädd för vad andra tycker och tror. Hur kunde allt ha blivit så galet, jag som hade så mycket drömmar och planer för framtiden. Jag inser att jag inte hanterar mina motgångar särskilt tappert eller bra. Det finns säkert en livsläxa i allt detta, jag skall lära mig något. För att ta "min examen" i den här kursen, måste jag klara av slutprovet. "Självömkan" är inget bra svar, för att få topp betyg. Jag måste helt enkelt komma på något annat...
När det släpper sitt grepp om mig, smyger jag mig ut i verkligheten. Jag blockerar mig själv så totalt när detta händer, så att när jag börjar leva igen, då är jag totalt dag vilsen. Dagar är bara borta, inga minnen och efter någon vecka är det bara blankt. Detta händer mig så ofta nu men det är mitt sätt att hantera det jobbiga ... jag får oxå overklighets känslor. Jag klagar ofta om mina kognitiva problem och känslan av att känna mig sinnesslö. Det kanske har att göra med att jag så ofta försvinner ur mig själv till någon annanstans ...
Jag missar livet, det glider mig ur händerna. Självförtroendet är i botten nu. Hur många gånger skall jag snava på mållinjen, nöja mig med det jag har. Anpassa mig. Jag har aldrig varit en person som har anpassat sig. Jag vill mer. De dagar jag mår bra, tänker jag, det här är väl inte så farligt ! jag kan väl leva med det här. Men så kommer perioderna då allt är skit tufft.
Denna tröttheten jag har förstör mina nerver. den underminerar mina relationer och urholkar mitt liv. Det hjälper inte med de mediciner jag har och jag är snart redo att prova vad som helst. Amfetamin är ju ett alternativ. Ska jag bli en knarkare då ??? Nej, jag vet ju att doserna man får är så otroligt små, så att det inte är farligt, men ändå. Jag funderar i alla fall på det.
Jag önskar att jag kunde skriva och berätta något skojsigt. Fast detta är en MS Blogg och skriver man om ämnet finns det inget glädjande att skriva om. Ms är en djävulsk sjukdom, varför just jag ???? varför skulle jag få detta ok att bära. Vi får inte mer än vi klarar av, så jag måste jag vara otroligt stark :-).
Tycker bara att det är på tiden att vindarna i mitt liv vänder. Sedan 2001, det året min pappa dog så har jag prövats på alla möjliga tänkbara sätt. Jag vet att det finns många som lever med en större förtvivlan inom sig, det finns de som drabbas värre än jag har gjort av sjukdomen :-( . Mina symtom ser ingen på mig och det är en förbannelse i sig. Det går inte en dag utan att jag känner mig som en misstänkt lögnare, en latmask.
Jag vet ju själv hur mitt liv är och vad jag kämpar med dagligen, förstår bara inte varför inte det räcker för mig. Jag är rädd för vad andra tycker och tror. Hur kunde allt ha blivit så galet, jag som hade så mycket drömmar och planer för framtiden. Jag inser att jag inte hanterar mina motgångar särskilt tappert eller bra. Det finns säkert en livsläxa i allt detta, jag skall lära mig något. För att ta "min examen" i den här kursen, måste jag klara av slutprovet. "Självömkan" är inget bra svar, för att få topp betyg. Jag måste helt enkelt komma på något annat...
Jag tror att man växer som människa genom förändring. Därför försöker jag vara öppen för alla förslag och variationer kanske det kommer att hjälpa mig att en dag bli fri från min MS. Dela gärna dina tankar, tillsammans är vi starka
Ny ms sida !
Hittade denna sida på nätet, mycket läsvärda saker för oss msare :-)
http://www.activemsers.org/home.html
http://www.activemsers.org/home.html
Jag tror att man växer som människa genom förändring. Därför försöker jag vara öppen för alla förslag och variationer kanske det kommer att hjälpa mig att en dag bli fri från min MS. Dela gärna dina tankar, tillsammans är vi starka
Ytterligare en
Huvudvärks dag, bara att genomlida :-(. Lillan är hemma oxå, jag vill påstå att hon är understimulerad och riktigt uttråkad.
Jag tror att man växer som människa genom förändring. Därför försöker jag vara öppen för alla förslag och variationer kanske det kommer att hjälpa mig att en dag bli fri från min MS. Dela gärna dina tankar, tillsammans är vi starka
Mer än lovligt virrig !
När livet i den lilla familjen blir stressigt gör jag de mest konstiga saker nu för tiden. I bland skrattar jag åt det och i bland gråter jag i ren förtvivlan. Nu skall jag berätta vad som hände mig i går. Jag har haft bägge barnen hemma från dagis och skola pga av sportlov och nu senare magsjuka. 48 tim gick och på tisdagen var det dags att packa ryggsäckarna och i väg till vardagen igen.
Väl ensam hemma, sjönk jag ihop av utmattning i fottöljen och bara stirrade rakt ut i det tomma, en syssla jag ägnar mig åt lite då och då. jag hade precis dragit min första timmerstock, så ringer dagis. Magsjukan hade visat sitt fula tryne igen och det blev till att kasta sig in i bilen och hämta hem lilla familjen. under den tiden hade oxå min eviga följeslagare huvudvärken börjat göra sig påmind.
Barnen bråkade hela vägen hem och gnölade, de var bajsnödiga och hungriga, irriterade som få och stämningen i bilen hem var minst sagt, inte på topp .......
Phuuu, på något sätt fick jag förnimmelser om att allt kanske bara var en dröm och att jag nog egentligen fortfarande kanske sov.
Väl hemma var allt så vrångt och grinigt som den nu bara kan bli, ingen ville gå ur bilen och jag var kissnödig......... ut kom i allafall jag mycket fort. Jag ropade skynda er till barnen..... fort fort.. upp på trappen, jag rycker i dörren men den är låst ??, trycker och rycker igen, låst ????. Va faan skall allt krångla för ???. Då förstår jag vad som hade hänt. Jag hade tryckt på upplåsningsknappen till bilen, när jag skulle öppna ytterdörren hemma " Braindead....och riktigt scary".
Tycker bara att jag gör mer och mer av dessa fantastiskt interligenta saker nu för tiden och det är så jobbigt, ord som försvinner, namn som blandas i hop, minnen som bara är borta. Total förvirring och rädsla för min egen livssituation, som jag nu inte kan hantera vidare bra längre. Planera vad är det ?, struktur finns inte och passa tider klarar jag inte av helt enkelt.
Det är bara att acceptera att jag nu officiellt är en av dom, som hissen inte går hela vägen upp på.
Väl ensam hemma, sjönk jag ihop av utmattning i fottöljen och bara stirrade rakt ut i det tomma, en syssla jag ägnar mig åt lite då och då. jag hade precis dragit min första timmerstock, så ringer dagis. Magsjukan hade visat sitt fula tryne igen och det blev till att kasta sig in i bilen och hämta hem lilla familjen. under den tiden hade oxå min eviga följeslagare huvudvärken börjat göra sig påmind.
Barnen bråkade hela vägen hem och gnölade, de var bajsnödiga och hungriga, irriterade som få och stämningen i bilen hem var minst sagt, inte på topp .......
Phuuu, på något sätt fick jag förnimmelser om att allt kanske bara var en dröm och att jag nog egentligen fortfarande kanske sov.
Väl hemma var allt så vrångt och grinigt som den nu bara kan bli, ingen ville gå ur bilen och jag var kissnödig......... ut kom i allafall jag mycket fort. Jag ropade skynda er till barnen..... fort fort.. upp på trappen, jag rycker i dörren men den är låst ??, trycker och rycker igen, låst ????. Va faan skall allt krångla för ???. Då förstår jag vad som hade hänt. Jag hade tryckt på upplåsningsknappen till bilen, när jag skulle öppna ytterdörren hemma " Braindead....och riktigt scary".
Tycker bara att jag gör mer och mer av dessa fantastiskt interligenta saker nu för tiden och det är så jobbigt, ord som försvinner, namn som blandas i hop, minnen som bara är borta. Total förvirring och rädsla för min egen livssituation, som jag nu inte kan hantera vidare bra längre. Planera vad är det ?, struktur finns inte och passa tider klarar jag inte av helt enkelt.
Det är bara att acceptera att jag nu officiellt är en av dom, som hissen inte går hela vägen upp på.
Jag tror att man växer som människa genom förändring. Därför försöker jag vara öppen för alla förslag och variationer kanske det kommer att hjälpa mig att en dag bli fri från min MS. Dela gärna dina tankar, tillsammans är vi starka
High Dose Oxygen Therapy
Läste om detta för ett tag sedan ytterst intressant, vill jag lova....
Skall undersöka vidare i saken :-)
Kram kram
Jag tror att man växer som människa genom förändring. Därför försöker jag vara öppen för alla förslag och variationer kanske det kommer att hjälpa mig att en dag bli fri från min MS. Dela gärna dina tankar, tillsammans är vi starka
Low Dose Naltrexone
Jag tror att man växer som människa genom förändring. Därför försöker jag vara öppen för alla förslag och variationer kanske det kommer att hjälpa mig att en dag bli fri från min MS. Dela gärna dina tankar, tillsammans är vi starka
Slå döv örat till
Barnen är hemma och har sportlov, det är så mysigt. Jag har proppat mig full med tabletter Modiodal, ginko baloba, c-vitamin, koffein tablett, så att jag skall orka. Känner mig så irriterad på denna trötthet som är så förlamande och krävande. Tröttheten tar så mycket från mig och mina små underverk. Jag har sådan lust, men jag orkar inte. Det känns faktiskt som om jag är över 80 år och nära döden.
Jag skall prata med min neurolog ang alternativet amfetamin. Om det hjälper mig att vara närvarande i mina barns dagliga liv och inte ständigt gå omkring och känna mig som jag är i en konstant dimma, så är det värt vilka som helst biverkningar det må medföra.
Det är ju inte bara i huvudet jag är trött utan oxå i mina ben, armar, fingrar. Det är till och med svårt att hålla upp huvudet.
Tänker ofta på vilken inverkan min sjukdom har på mina barns utveckling, hur de kommer att minnas sin barndom. Kärlek får de i massor, det öser jag över dem. Barn behöver så mycket mer. Jag försöker verkligen att göra mitt allra bästa och för att de skall känna att deras hem och familjesituation inte skiljer sig allt för mycket från andra barns.
Det är inte samma sak för mig som för andra mammor att ta med bägge barnen ut i pulkabacken, ha huset fullt med egna och andras ungar, skjutsa och hämta här och där mm mm. jag känner mig så jäkla tråkig och misslyckad i sådana lägen. Ännu värre är det när man pratar med andra människor och får kommentarer som att "det kan väl inte vara så svårt" eller "det är väl bara att" osv. Med sådan kommentarer så får mitt dåliga samvete rätt och jag känner mig urslig på alla sätt och vis. Nej nu jäklar ! tänker jag och lägger i overdriven, kör på i fullt ös någon dag. Efter att jag har levt i trots mot min kropp får jag betala dyrt, en lång tid efteråt...... Så tänker jag "Det är väl faan att jag aldrig lär mig"
Jag måste lära mig lägga döv örat till i lägen då det kommer goda råd tex " om jag vore du skulle jag" eller "det kan väl inte vara så svårt att", I den dialogen med andra människor får jag lyssna med ena örat och låta det gå ut genom det andra. Jag får lita till mig själv, jag känner min kropp bäst, jag lever i den varje dag. Jag vet vad jag orkar och när jag behöver vila. Jag har redan nött och stött alla olika alternativ till en bättre vardag eller aktivare liv och om hur jag skalle kunna få till det i praktiken. Så jag befattar mig inte med goda råd och åsikter från människor som tycker att de kommit på lösningen på alla mina problem på 5 min, baserat på deras egen erfarenhet som är 0 när det kommer till ms. Ingen som inte har levt med ms trötthet, kan förstå vad det innebär !. Att säga att "jag är oxå trött" är som att säga till någon som har ramalt ner från ett berg, jag vet hur det känns, för jag snubblade på tröskeln till sovrummet förut i dag och aj aj aj vad jag slog mig .
Ja så är det för mig, återkommande tankar i mitt inre om oro, skam, olust och en känsla av att inte räcka till, kunna göra det jag vill. Tankar snurrar runt där jag känner mig mindre värd för att jag inte kan leva mitt liv som jag gjorde förut eller leva det på samma sätt som andra gör.
Min ms syns inte utanpå men den håller på att gräva en grav inom mig, den tar sakta död på allt, på den värld jag levde och älskade så mycket innan allt tog en "sketen" vändning.
Jag ger inte upp för det. Nej det kommer jag aldrig att göra....., jag skall kämpa på mitt sätt, utifrån min erfarenhet, min kropps kännedom. Den här veckan kommer jag dock att blunda, förtränga min inre kunskap om hur jag fungerar och göra allt och mer för att mina barn skall få ett sportlov att minnas. Nästa vecka får jag betala för att jag kört på kredit denna vecka. Nästa vecka kommer det inte att finnas några minnen av i framtiden, för när jag har ont är trött och allt som jag blir, när allt är som värst, ja, då stänger jag av.
Jag skall prata med min neurolog ang alternativet amfetamin. Om det hjälper mig att vara närvarande i mina barns dagliga liv och inte ständigt gå omkring och känna mig som jag är i en konstant dimma, så är det värt vilka som helst biverkningar det må medföra.
Det är ju inte bara i huvudet jag är trött utan oxå i mina ben, armar, fingrar. Det är till och med svårt att hålla upp huvudet.
Tänker ofta på vilken inverkan min sjukdom har på mina barns utveckling, hur de kommer att minnas sin barndom. Kärlek får de i massor, det öser jag över dem. Barn behöver så mycket mer. Jag försöker verkligen att göra mitt allra bästa och för att de skall känna att deras hem och familjesituation inte skiljer sig allt för mycket från andra barns.
Det är inte samma sak för mig som för andra mammor att ta med bägge barnen ut i pulkabacken, ha huset fullt med egna och andras ungar, skjutsa och hämta här och där mm mm. jag känner mig så jäkla tråkig och misslyckad i sådana lägen. Ännu värre är det när man pratar med andra människor och får kommentarer som att "det kan väl inte vara så svårt" eller "det är väl bara att" osv. Med sådan kommentarer så får mitt dåliga samvete rätt och jag känner mig urslig på alla sätt och vis. Nej nu jäklar ! tänker jag och lägger i overdriven, kör på i fullt ös någon dag. Efter att jag har levt i trots mot min kropp får jag betala dyrt, en lång tid efteråt...... Så tänker jag "Det är väl faan att jag aldrig lär mig"
Jag måste lära mig lägga döv örat till i lägen då det kommer goda råd tex " om jag vore du skulle jag" eller "det kan väl inte vara så svårt att", I den dialogen med andra människor får jag lyssna med ena örat och låta det gå ut genom det andra. Jag får lita till mig själv, jag känner min kropp bäst, jag lever i den varje dag. Jag vet vad jag orkar och när jag behöver vila. Jag har redan nött och stött alla olika alternativ till en bättre vardag eller aktivare liv och om hur jag skalle kunna få till det i praktiken. Så jag befattar mig inte med goda råd och åsikter från människor som tycker att de kommit på lösningen på alla mina problem på 5 min, baserat på deras egen erfarenhet som är 0 när det kommer till ms. Ingen som inte har levt med ms trötthet, kan förstå vad det innebär !. Att säga att "jag är oxå trött" är som att säga till någon som har ramalt ner från ett berg, jag vet hur det känns, för jag snubblade på tröskeln till sovrummet förut i dag och aj aj aj vad jag slog mig .
Ja så är det för mig, återkommande tankar i mitt inre om oro, skam, olust och en känsla av att inte räcka till, kunna göra det jag vill. Tankar snurrar runt där jag känner mig mindre värd för att jag inte kan leva mitt liv som jag gjorde förut eller leva det på samma sätt som andra gör.
Min ms syns inte utanpå men den håller på att gräva en grav inom mig, den tar sakta död på allt, på den värld jag levde och älskade så mycket innan allt tog en "sketen" vändning.
Jag ger inte upp för det. Nej det kommer jag aldrig att göra....., jag skall kämpa på mitt sätt, utifrån min erfarenhet, min kropps kännedom. Den här veckan kommer jag dock att blunda, förtränga min inre kunskap om hur jag fungerar och göra allt och mer för att mina barn skall få ett sportlov att minnas. Nästa vecka får jag betala för att jag kört på kredit denna vecka. Nästa vecka kommer det inte att finnas några minnen av i framtiden, för när jag har ont är trött och allt som jag blir, när allt är som värst, ja, då stänger jag av.
Jag tror att man växer som människa genom förändring. Därför försöker jag vara öppen för alla förslag och variationer kanske det kommer att hjälpa mig att en dag bli fri från min MS. Dela gärna dina tankar, tillsammans är vi starka
Skydda hjärncellerna från inflammation
Det var länge sedan nu som jag la ut lite nyheter på bloggen.
men här kommer något som jag tycker verkar intressant :-)
men här kommer något som jag tycker verkar intressant :-)
Texten nedan är kopierad från mrsc och översatt av google till swe
-----------------------------------------------------------------------
-----------------------------------------------------------------------
"Forskare vid Emory University School of Medicine har identifierat en ny grupp av föreningar som kan skydda hjärncellerna från inflammation är kopplade till anfall och neurodegenerativa sjukdomar.
Föreningarna blockerar signalerna från EP2, en av de fyra receptorerna för prostaglandin E2, som är ett hormon som deltar i processer såsom feber, förlossning, digestion och blodtrycksreglering. Kemikalier som selektivt kan blockera EP2 tidigare inte funnits. Hos djur kunde EP2 blockerare markant minska skador på hjärnan induceras efter en längre anfall, visade forskarna.
Resultaten publiceras online denna vecka i Proceedings of the National Academy of Sciences Early Edition.
"EP2 är involverad i många sjukdomsprocesser där inflammation är visar sig i nervsystemet, såsom epilepsi, stroke och neurodegenerativa sjukdomar", säger ledande författare Ray Dingledine, med dr, ordförande i Emory Institutionen för farmakologi."Överallt att inflammation spelar en roll genom EP2, kan denna klass av föreningar vara användbara. utanför hjärnan, kunde EP2 blockerare hitta användningsområden i andra sjukdomar med en framstående inflammatorisk komponent såsom cancer och inflammatorisk tarmsjukdom. "
Prostaglandinerna är målen för icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID) såsom aspirin och ibuprofen. NSAIDSs hämmar enzymer som kallas cyklooxygenaser, utgångspunkten för att generera prostaglandiner i kroppen. Tidigare forskning visar att läkemedel som hämmar cyklooxygenaser kan ha skadliga biverkningar. Till exempel kan hållbar användning av acetylsalicylsyra försvaga magslemhinnan, som kommer från prostaglandiner roll i magen. Även läkemedel avsedda att hämma endast cyklooxygenaser inblandade i smärta och inflammation, som Vioxx, har visas kardiovaskulära biverkningar.
Dingledine team strategi var att kringgå cyklooxygenasenzymer och gå nedströms, med inriktning på en uppsättning av molekyler som överför signaler från prostaglandiner. Arbeta med Yuhong DU i Emory kemisk biologi Discovery Center, forskarassistenter Jianxiong Jiang, Thota Ganesh och kollegor sorteras genom ett bibliotek av 262.000 föreningar för att hitta dem som kan blockera signaler från EP2 prostaglandin-receptorn men inte relaterade receptorer. En av föreningarna kan förhindra skada på neuroner i möss efter "status epilepticus," en förlängd läkemedelsinducerad beslag används för att modellera den neurodegenerering kopplad till epilepsi. Det visade sig att en familj av besläktade föreningar hade liknande skyddande effekter.
Dingledine säger att de föreningar som skulle kunna bli värdefulla verktyg för att utforska nya sätt att behandla neurologiska sjukdomar. Med tanke på de många fysiologiska processer prostaglandiner reglerar, behövs fler tester , säger han. Prostaglandin E2 i sig är ett läkemedel som används för att framkalla förlossningsarbete hos gravida kvinnor, och honmöss som är konstruerade för att sakna den EP2-receptorn är infertila, så de föreningar skulle behöva testas för effekter på fortplantningsorganen, till exempel."
-------------------------------------------------------------------------------
Kommentar från mig:
Ja det vore inte så dumt om våra forskare kom på något för själva inflammationen istället för att ge oss bara kortison preparat. Hittills har huvuddelen av de nya läkemedel som finns för oss, varit till för att bromsa sjukdomen. Men alla som har Ms vet att de flesta av oss ändå får skov stora eller små, då behövs ju även läkemedel i den fasen för att minska skadan. Så jag säger bara forska på till våra duktiga forskare.............
Jag tror att man växer som människa genom förändring. Därför försöker jag vara öppen för alla förslag och variationer kanske det kommer att hjälpa mig att en dag bli fri från min MS. Dela gärna dina tankar, tillsammans är vi starka
Blir era vänner besvikna ?
Ja jag vet nu varför jag varit så hemskt trött och varför jag hade ett pseudoskov. En Förkylning som virvlade runt i kroppen, har bubblat upp till ytan. Jag blir helt utslagen av virus, allt funkar sämre. Det värsta är att jag råkar ut för det ofta, då jag har barn i skolan och på dagis :-(.
Något som besvärar mig när min kropp så ofta sviker mig, är när man bestämt träff med någon och måste avboka... Jag hatar att göra andra människor besvikna, därför har mitt kontaktnät krymt avsevärt.
Kurser jag anmäler mig till osv som jag så gärna vill delta i, uteblir jag ofta från. Det behöver inte alltid bero på en förkylning. Det kan vara värmen på sommaren, tröttheten, yrsel och ostadighetskänsla samt migrän som är min eviga följeslagare.... Undrar mycket på hur det ser ut hos er andra msare. Känner ni att ni deltar i livet på samma sätt som förut och hur hanterar ni det när ni inte kan eller orkar, blir det många återbud osv. Förstår era vänner och bekanta samt andra i er närhet ??
Något som besvärar mig när min kropp så ofta sviker mig, är när man bestämt träff med någon och måste avboka... Jag hatar att göra andra människor besvikna, därför har mitt kontaktnät krymt avsevärt.
Kurser jag anmäler mig till osv som jag så gärna vill delta i, uteblir jag ofta från. Det behöver inte alltid bero på en förkylning. Det kan vara värmen på sommaren, tröttheten, yrsel och ostadighetskänsla samt migrän som är min eviga följeslagare.... Undrar mycket på hur det ser ut hos er andra msare. Känner ni att ni deltar i livet på samma sätt som förut och hur hanterar ni det när ni inte kan eller orkar, blir det många återbud osv. Förstår era vänner och bekanta samt andra i er närhet ??
Jag tror att man växer som människa genom förändring. Därför försöker jag vara öppen för alla förslag och variationer kanske det kommer att hjälpa mig att en dag bli fri från min MS. Dela gärna dina tankar, tillsammans är vi starka
Förbannade MS
Förstår inte hur en människa kan bli så här trött som jag är nu..... Upplever ändå att tröttheten är bättre och sämre från vecka till vecka. Jag har börjat simma 2 dagar i veckan och tänkte börja använda min vibbrations maskin. Lite orolig är jag dock för den, sist jag provade så fick jag så jäkla ont i ryggen. Skulle vilja köpa ett motionsband oxå, jag tänkte ha som mål att motionera eller göra något fysiskt 1 tim varannan dag. Sedan har jag tänkt att sluta med socker. Efter allt jag läst, verkar det inte så bra för oss med ms...
Väntar på att min rehabilitering på frykcenter skall börja, tänker mer och mer på att det kommer att bli en nystart för mig att börja där. Det är bara så mycket jag måste fixa innan, så att allt funkar för barnen när jag är borta.
Fredagen som var blev jag lite fundersam på om jag var på väg att gå in i ett nytt skov :-( jag hade under veckan som varit, tänkt att nu skall jag fortsätta leva mitt liv som vanligt innan jag fick min Ms. Bokade in barnen på diverse aktiviteter. smidde planer och planerade in nya aktiviteter inför vår och sommaren. Det kändes så bra. Full fart framåt. Wow jag lever !!! vilken känsla. jag ignorerade helt min oförmåga att hantera stress, jag sket i att hela huvudet snurrade runt i ett virrvarr jag var på G. Så kom fredagen, jag hämtade barnen tidigt, vi for in till stan, skyndade oss fort in på toys R us. Barnen smattrade och pekade, tittade och så började hela världen gunga, tala om att åka karusell. jag var så yr, allt jag kunde tänka på var att komma ut från affären. Vi satt i bilen länge, yrseln lugnade sig när jag satt ner men allt jag planerat att göra i stan, fick bli en annan gång.
Kvällen fortsatte i samma tecken och nu kom tårarna tillsammans med domningar i vänster sida. Förbannade MS, skulle det vara så svårt att få leva ett normalt liv bara en ynka liten stund. Hopplöshet och förtvivlan, detta var straffet för att jag trotsat och inte lyssnat på min kropp. Jag är inte normal längre och kommer troligtvis aldrig mer att bli det, Men vad är det jag skall göra då, för att den här skit sjukdom skall hålla fred på sig. Sitta och dingla med benen i soffan och kolla på våra bästa år ?.
Dagen efter vaknade jag av huvudvärk och en enorm trötthet, yrseln var borta ?? Och jag var lättad. Phuu det var nära ögat.... Så är det att leva med rädsla och ovisshet. Man vet aldrig när man får ett skov. Ja man får ta det när det kommer tänker säker många, man kan inte gå runt och oroa sig hela livet. Visserligen sant ! men sanningen är den att man är inte så jäkla uppåt, när man inte känner av armar och ben, samt hela världen gungar.
Väntar på att min rehabilitering på frykcenter skall börja, tänker mer och mer på att det kommer att bli en nystart för mig att börja där. Det är bara så mycket jag måste fixa innan, så att allt funkar för barnen när jag är borta.
Fredagen som var blev jag lite fundersam på om jag var på väg att gå in i ett nytt skov :-( jag hade under veckan som varit, tänkt att nu skall jag fortsätta leva mitt liv som vanligt innan jag fick min Ms. Bokade in barnen på diverse aktiviteter. smidde planer och planerade in nya aktiviteter inför vår och sommaren. Det kändes så bra. Full fart framåt. Wow jag lever !!! vilken känsla. jag ignorerade helt min oförmåga att hantera stress, jag sket i att hela huvudet snurrade runt i ett virrvarr jag var på G. Så kom fredagen, jag hämtade barnen tidigt, vi for in till stan, skyndade oss fort in på toys R us. Barnen smattrade och pekade, tittade och så började hela världen gunga, tala om att åka karusell. jag var så yr, allt jag kunde tänka på var att komma ut från affären. Vi satt i bilen länge, yrseln lugnade sig när jag satt ner men allt jag planerat att göra i stan, fick bli en annan gång.
Kvällen fortsatte i samma tecken och nu kom tårarna tillsammans med domningar i vänster sida. Förbannade MS, skulle det vara så svårt att få leva ett normalt liv bara en ynka liten stund. Hopplöshet och förtvivlan, detta var straffet för att jag trotsat och inte lyssnat på min kropp. Jag är inte normal längre och kommer troligtvis aldrig mer att bli det, Men vad är det jag skall göra då, för att den här skit sjukdom skall hålla fred på sig. Sitta och dingla med benen i soffan och kolla på våra bästa år ?.
Dagen efter vaknade jag av huvudvärk och en enorm trötthet, yrseln var borta ?? Och jag var lättad. Phuu det var nära ögat.... Så är det att leva med rädsla och ovisshet. Man vet aldrig när man får ett skov. Ja man får ta det när det kommer tänker säker många, man kan inte gå runt och oroa sig hela livet. Visserligen sant ! men sanningen är den att man är inte så jäkla uppåt, när man inte känner av armar och ben, samt hela världen gungar.
Jag tror att man växer som människa genom förändring. Därför försöker jag vara öppen för alla förslag och variationer kanske det kommer att hjälpa mig att en dag bli fri från min MS. Dela gärna dina tankar, tillsammans är vi starka
Mitt vinterland
Fast allt blir sämre för mig i värme, kan jag inte neka till att jag nu längtar till våren. Vårfåglarnas härliga kvitter kommer att välkomnas av mig. Tänker mycket på min rehabresa och har bestämt mig för att göra det mesta av den. Använda tiden där, för att rusta upp kroppen och ställa frågor som jag önskar få svar på. come what may....
Måste ändra på många saker i mitt liv nu, ta tag i saker som bara hänger över mig. Reda ut och planera vilken väg jag skall gå framöver.
Jag tror att man växer som människa genom förändring. Därför försöker jag vara öppen för alla förslag och variationer kanske det kommer att hjälpa mig att en dag bli fri från min MS. Dela gärna dina tankar, tillsammans är vi starka
På rehabilitering
Ja, nu är det klart, jag skall på 3 veckors rehabilitering på Frykcenter. Jag vet inte vad jag tycker om det egentligen. Ena stunden vet jag inte riktigt vad jag skall dit och göra och nästa stund är jag nöjd. Fattar inte att det är jag som skall på rehab. Är jag sjuk ???? Nej mina besvär beror inte ms de är en del av livet (förnekelse). Jag har vant mig vid att inte vara riktigt hel. Aldrig vara riktigt pigg och fysiskt allert. Jag tänker inte så mycket på min ms när jag är hemma. Det är mest tillsammans med andra, det kan bli ett problem. Jag blir så trögfattad och känner mig numer alltid dum. Jag hänger inte med i andras samtals tempo. Jag glömmer mycket och har svårt med koncentrationen.
Jag har oxå börjat göra ologiska saker och har svårt att komma igång. Fröken "Dårpippi" det är mitt mellannamn nu mer. Nu skall hon ut och lära sig flyga igen. Herregud jag som blir så stressad bland nya människor. Jag längtar efter mina barn och min man redan :-( jag vill inte vara ifrån dem så länge.:.....
Frykcenter känns som ett jäkligt tråkigt alternativ, önskar att det skulle vara en mer attraktiv plats för min rehabelitering, jag har varit där på studiebesök en gång och jag gillade inte stället, steningt, kallt och dötrist. det var min uppafttning.
Jag hoppas så att jag kan skriva och berätta för er om att jag har ändrat uppfattning och att detta ställe har gjort underverk för mig. Kommer att skriva en daglig rapport på bloggen om vad som händer och lägga upp bilder.
Trevlig lördagskväll !
Kram Ulrika
Jag har oxå börjat göra ologiska saker och har svårt att komma igång. Fröken "Dårpippi" det är mitt mellannamn nu mer. Nu skall hon ut och lära sig flyga igen. Herregud jag som blir så stressad bland nya människor. Jag längtar efter mina barn och min man redan :-( jag vill inte vara ifrån dem så länge.:.....
Frykcenter känns som ett jäkligt tråkigt alternativ, önskar att det skulle vara en mer attraktiv plats för min rehabelitering, jag har varit där på studiebesök en gång och jag gillade inte stället, steningt, kallt och dötrist. det var min uppafttning.
Jag hoppas så att jag kan skriva och berätta för er om att jag har ändrat uppfattning och att detta ställe har gjort underverk för mig. Kommer att skriva en daglig rapport på bloggen om vad som händer och lägga upp bilder.
Trevlig lördagskväll !
Kram Ulrika
Jag tror att man växer som människa genom förändring. Därför försöker jag vara öppen för alla förslag och variationer kanske det kommer att hjälpa mig att en dag bli fri från min MS. Dela gärna dina tankar, tillsammans är vi starka
Cognitive Problems in MS
Cognitive Problems in MS
Läste den här artikeln om kognition och Ms och att Ginko biloba har visat viss positiv effekt... Tänkte genast på min erfarenhet av Zoming nasal......
Läste den här artikeln om kognition och Ms och att Ginko biloba har visat viss positiv effekt... Tänkte genast på min erfarenhet av Zoming nasal......
Jag tror att man växer som människa genom förändring. Därför försöker jag vara öppen för alla förslag och variationer kanske det kommer att hjälpa mig att en dag bli fri från min MS. Dela gärna dina tankar, tillsammans är vi starka
Lång och tråkig dag ...
Ja sitter med datorn i knäet och känner mig rastlös och uttråkad. Men det är bra :-) .
Jag tror att man växer som människa genom förändring. Därför försöker jag vara öppen för alla förslag och variationer kanske det kommer att hjälpa mig att en dag bli fri från min MS. Dela gärna dina tankar, tillsammans är vi starka
Livet !Det är svårt att finna kraften, när livet är svårt och motgångarna är många.Men så länge hjärtat slår så finns den inom oss alla, det gäller bara att hitta den och ge den plats att växa. som en blomma behöver vi en ny kruka eller kanske lite ny jord och näring för att blomma.
Vi måste vattna våra besvärade och sjuka kroppar med vitaminer, mediciner och glädje. Vi måste våga pröva alla alternativ. Vi måste vattna våra sinnen med en vilja att återta våra liv. Vi måste bygga upp våra skal så att det i sig kan ge oss styrka när vi känner oss svaga.
Livet som är nu skall levas, alla har något i sitt liv att glädjas åt. Oavsett motgång finns alltid en meningen med våra liv, som även ger glädje till andra. Livet är inte alltid rättvist och vackert. Livet kan ta oss i riktningar vi inte hade tänkt oss, vi kan tappa kompassen och gå vilse. Alla kommer att få sina törnar och livsläxor längs vägen. När dörrar stängs kan vi öppna ny, vi kan pröva att gå andra vägar än vi tänkt oss i från början. Vem vet vart de bör. Kanske finns det en positiv överaskning i slutet av vägen.
Jag tror att man växer som människa genom förändring. Därför försöker jag vara öppen för alla förslag och variationer kanske det kommer att hjälpa mig att en dag bli fri från min MS. Dela gärna dina tankar, tillsammans är vi starka
Säger bara zoming nasal !
Är det någon mer som har ms som har testat detta ???? Nu är det så att jag alltid har haft migrän perioder och jag kommer från en migrän familj, både mormor och farmor hade det. Under åren, har jag inte fått mycket hjälp utan varit tvungen att genomlida dessa attacker :-(. Min bästa nya läkare på neurologen , tog sig genast tid med detta problem och sa att detta går säkert att lösa, pice of cake tydligen för henne. Tror ni mig om jag säger att hakan ramlade ända ner till knäskålarna på mig. Nöp mig i armen för en reality check . Här fanns äntligen någon i mitt liv som jag kan kalla för "min läkare" som var villig att hjälpa mig lösa ett problem för mig som skulle göra att jag mådde mycket bättre.
Sagt som gjort, hon (min underbara läkare) började med att skriva ut Zoming nasal, som jag nu har testat efter lite oro för vad jag läst om alla hemska biverkningar. Härom morgonen vaknade jag med värdens migrän, trodde mitt hö öga skulle ploppa ut och huvudet skulle delas mitt i tu. Klev med älgsteg upp ur sängen och tog fram denna spray. Bära eller brista tänkte jag och sköt upp en dos i näsan. Jaha nu är det bara att lägga sig ner och vänta på att hjärnblödningen skall komma som jag läst om i bipacksedeln, huuu. Men Trollet Hedlund somnade och vaknade 2 tim senare på strålande humör, Klar och pigg i huvudet. Hade inte den minsta känning av migränen som jag vaknade med. Hela em var jag så pigg, tröttheten som jag brukar släpa runt på som ett ok var puts väck, natten som kom sov jag inte en blund, det gick inte, jag var så vaken, så vaken. Jag somnade först på morgonen och sov några timmar för att sedan vakna utvilad igen ??? Nu undrar jag bara, vad det var som hände ???? Skulle nog vilja tillägga att jag var pionröd och svettig i ansiktet hela dagen, medicinen tror jag är kärlvidgande och tankarna tar mig genast på ccsvi.
Sagt som gjort, hon (min underbara läkare) började med att skriva ut Zoming nasal, som jag nu har testat efter lite oro för vad jag läst om alla hemska biverkningar. Härom morgonen vaknade jag med värdens migrän, trodde mitt hö öga skulle ploppa ut och huvudet skulle delas mitt i tu. Klev med älgsteg upp ur sängen och tog fram denna spray. Bära eller brista tänkte jag och sköt upp en dos i näsan. Jaha nu är det bara att lägga sig ner och vänta på att hjärnblödningen skall komma som jag läst om i bipacksedeln, huuu. Men Trollet Hedlund somnade och vaknade 2 tim senare på strålande humör, Klar och pigg i huvudet. Hade inte den minsta känning av migränen som jag vaknade med. Hela em var jag så pigg, tröttheten som jag brukar släpa runt på som ett ok var puts väck, natten som kom sov jag inte en blund, det gick inte, jag var så vaken, så vaken. Jag somnade först på morgonen och sov några timmar för att sedan vakna utvilad igen ??? Nu undrar jag bara, vad det var som hände ???? Skulle nog vilja tillägga att jag var pionröd och svettig i ansiktet hela dagen, medicinen tror jag är kärlvidgande och tankarna tar mig genast på ccsvi.
Jag tror att man växer som människa genom förändring. Därför försöker jag vara öppen för alla förslag och variationer kanske det kommer att hjälpa mig att en dag bli fri från min MS. Dela gärna dina tankar, tillsammans är vi starka
Allt skall vrängas ut och in :-)
Hej hej !!!
Det var länge sedan nu som jag skrev, behovet av att skriva går i perioder för mig. Upp och ner som humöret. Ett nytt år är framför oss och ett oskrivet kapitel ur livets bok. Jag gillar alltid början på allt. "Nya saker". Allt är helt och så oförstört bra. "Januari...." mmmm det bästa med denna månad är just detta... Nu börjar jag om, alla gamla misstag lägger jag bakom mig. Det här året skall få bli kapitel "Ta tag i mitt liv". Jag skall organisera om och göra mer saker för mej och mitt välmående så att min bok skall bli lång.... En sak som jag skall börja med är promenader och sedan skall jag anmäla mig till en kör, Att sjunga är förlösande och helande Jag skall titta närmare på vad jag stoppar i mig och försöka gå ner några kilon. Jag skall fokusera på att rensa upp och knyta i hop alla lösa trådar i mitt liv. Sedan skall jag göra en brasa och bränna gammal skit, som tynger mig. I år skall jag vränga allt ut och in här på sjöklint.
Det var länge sedan nu som jag skrev, behovet av att skriva går i perioder för mig. Upp och ner som humöret. Ett nytt år är framför oss och ett oskrivet kapitel ur livets bok. Jag gillar alltid början på allt. "Nya saker". Allt är helt och så oförstört bra. "Januari...." mmmm det bästa med denna månad är just detta... Nu börjar jag om, alla gamla misstag lägger jag bakom mig. Det här året skall få bli kapitel "Ta tag i mitt liv". Jag skall organisera om och göra mer saker för mej och mitt välmående så att min bok skall bli lång.... En sak som jag skall börja med är promenader och sedan skall jag anmäla mig till en kör, Att sjunga är förlösande och helande Jag skall titta närmare på vad jag stoppar i mig och försöka gå ner några kilon. Jag skall fokusera på att rensa upp och knyta i hop alla lösa trådar i mitt liv. Sedan skall jag göra en brasa och bränna gammal skit, som tynger mig. I år skall jag vränga allt ut och in här på sjöklint.
Jag tror att man växer som människa genom förändring. Därför försöker jag vara öppen för alla förslag och variationer kanske det kommer att hjälpa mig att en dag bli fri från min MS. Dela gärna dina tankar, tillsammans är vi starka
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)