Skiten måste ut !

Vissa dagar är tyngre än andra och de dagarna hanterar jag oftast olika. I bland blir jag nedslagen och passiv. Jag blir orolig och får ångest. Jag gnäller på mej själv inuti huvudet. Jag känner själv att jag inte är snäll i min tankar.

Dessa dagar blir det snabbt en höna av en fjäder, jag målar upp monster på väggarna, jag är pessimistisk och dömande. Ja, jag blir till och med avundsjuk på människor i min omgivning, som för mig just då i detta mörker har "sina perfekta liv".

Jag oroar mig mycket för att jag håller på att tappa förståndet, jag tycker att jag beter mig så konstigt i bland. Jag gör och säger saker, som jag inte har en aning om vart det kommer ifrån. Jag blir rädd när minnet trilskas. Jag säger fel namn, kommer inte i håg namn, fattar inte vad folk säger, hänger inte med. I sådana lägen känner jag mig som ett ufo. Jag tycker att jag fysiskt, är som en stel robot. Jag inbillar mig att andra oxå uppfattar mig likadant.

Jag tänker ofta på hur andra uppfattar mig, jag bryr mej om vad dom tänker. Jag vill inte vara ett samtals ämne, någon man tycker synd om och analyserar eller dömer ut. Jag vill bara vara en vanlig tjej, med ett vanligt liv och ett vanligt jobb. Jag vill ha en frisk kropp och en pigg hjärna. Nu säger jag det - Jag vill må bra........

Om vissa dagar är skit, så är andra bättre, Jag har då kämpar glöd, jag vet vad jag vill och ingen sjukdom i världen skall hindra mig från att komma framåt. Jag tänker positivt och är lösnings fokuserad. "Jäklar anamma" kallas mitt inre driv vid dessa tillfällen. Som en ångvält far jag fram. Just då ältar jag inte. Utan tänker att saker och ting är som de är och det är bara att gilla läget...... Känner jag inget i min vänstra arm " -ja men, då är det väl bra att höger arm fungerar som den ska," Hur svårt kan det vara. Man får helt enkelt hitta lösningar på problemet. För lösningar finns alltid, det gäller bara att hitta dem och inte låsa fast sig i besvikelsen om vad som kunde ha varit.

Hur gör man då för att bryta sina negativa tankemönster ???. Musik kan göra den svartaste dagen ljusare. Att lyssna på texter, sjunga med,  förlora sig själv i musiken kan vara så otroligt förlösande. Måla är oxå något som ger mig kraft, för då  kanaliserar jag min ilska, ut i något kreativt och skapar något som föds ur min själ, mitt innersta väsen. Jag släpper lös mina demoner, de får komma genom handen, ner i penseln och ut på tavlan som jag målar. När jag målar stannar tiden, alla monster försvinner och efteråt känner jag mig trött, nöjd, lugn och nöjd. Slutresultatet behöver inte vara något mästerverk, ingen behöver någonsin att se eller kommentera vad som kommer ut i mina mörkaste stunder.

Jag skriver mycket oxå, när tankarna blir för besvärliga. Dikter och annat som du får läsa här på bloggen. Alla kan skriva och vill man inte att andra skall se och tycka till om dej och dina tankar, jag då kan man skriva ner allt som tynger en på ett papper och sedan göra en lite vårbrasa.

Jag vill inte tjata och örja för mycket med mina vänner om min oro och min besvikelse över livets orättvisor, så för mej är bloggen ett perfekt redskap. Det är roligt om någon läser vad jag skriver, men den här bloggen har jag nog kanske  mest av egoistiska skäl. Terapi kallas det... Jag skriver om kanske obetydliga saker för andra, jag gnäller och har mig, det kostar inget och några dagar efter att jag postat ett inlägg, så läser jag och analyserar. Jag kan ofta konstatera att just den dagen, känner jag inte alls igen mig i det jag skrivit just i skrivandes stund och tänker att herre gud vad är det jag har skrivit egentligen.

Så är det oxå med samtal, när man säger något så lämnar man över en del av problemet på den personen man pratar med. Om man pratar med sin man eller bästa väninna ofta, när man känner sig helt under isen. Då blir man snabbt jobbig och tröttsam. Man suger kraft och den man samtalat med kan känna sig helt uttömd när man lagt på luren. Efter samtalet mår man inte helt bra heller. Det är jobbigt att vara negativ och jag kan i bland känna mig ännu mera misslyckad och tråkig efter ett riktigt gnäll samtal. Det är lätt att väninnor fastnar i att älta problem fram och tillbaka.

Visst kan man prata jobbiga saker i bland, men inte alltid. Det är mera upplyftande att vara kreativa tillsammans, göra roliga utvecklande saker, skratta och fokusera på det som är bra. När man är sjuk är det viktigt att inte alltid känna sig som en börda, utan att få känna sig som en person som tillför något positivt i relationen. Mycket i ens liv känns som ett misslyckande ändå och kan man undvika att hamna i  relationer där man fokuserar för mycket på det som är negativt, så tror jag att man höjer humöret.

Kompisar skall ju alltid finnas för varandra, men ms är ju en "livslång sjukdom" och fastnar man i det jobbiga och det enda samtalen går ut på, är att analysera alla hinder och allt jobbigt, då är man snart ingen kompis, maka eller mamma utan en vårdtagare :-(

Så därav är min slutsats, att det är bra om man försöker hitta olika vägar för att få ut sin smärta. Kanske kan det vara en kurator som är alternativet, eller att blogga och finna likande vänner på nätet, måla, dansa eller sjunga mm mm. "Skiten måste ju ut" det gäller bara att hitta det bästa stället att dumpa den på.