Åter en huvudvärks dag..

Den här dagen som så många andra dagar så mår jag piss. Jag har börjat vänja mig vid det, men det är ett så jobbigt tillstånd. I början av min sjukdom höll jag på att förlora förståndet vid mina smärt dagar. Nu känns det som om jag glider in i en bubbla, sitter där i ett meditativt tillstånd och bara väntar på att att det onda och jobbiga skall gå över.

När det släpper sitt grepp om mig, smyger jag mig ut i verkligheten. Jag blockerar mig själv så totalt när detta händer, så att när jag börjar leva igen, då är jag totalt dag vilsen. Dagar är bara borta, inga minnen och efter någon vecka är det bara blankt. Detta händer mig så ofta nu men det är mitt sätt att hantera det jobbiga ... jag  får oxå overklighets känslor. Jag klagar ofta om mina kognitiva problem och känslan av att känna mig sinnesslö. Det kanske har att göra med att jag så ofta försvinner ur mig själv till någon annanstans ...

Jag missar livet, det glider mig ur händerna. Självförtroendet är i botten nu. Hur många gånger skall jag snava på mållinjen, nöja mig med det jag har. Anpassa mig. Jag har aldrig varit en person som har anpassat sig. Jag vill mer. De dagar jag mår bra, tänker jag, det här är väl inte så farligt ! jag kan väl leva med det här. Men så kommer perioderna då allt är skit tufft.

Denna tröttheten jag har förstör mina nerver. den underminerar mina relationer och urholkar mitt liv. Det hjälper inte med de mediciner jag har och jag är snart redo att prova vad som helst. Amfetamin är ju ett alternativ. Ska jag bli en knarkare då ??? Nej, jag vet ju att doserna man får är så otroligt små, så att det inte är farligt, men ändå. Jag funderar i alla fall på det.

Jag önskar att jag kunde skriva och berätta något skojsigt. Fast detta är en MS Blogg och skriver man om ämnet finns det inget glädjande att skriva om. Ms är en djävulsk sjukdom, varför just jag ???? varför skulle jag få detta ok att bära. Vi får inte mer än vi klarar av, så jag måste jag vara otroligt stark :-).

Tycker bara att det är på tiden att vindarna i mitt liv vänder. Sedan 2001, det året min pappa dog så har jag prövats på alla möjliga tänkbara sätt. Jag vet att det finns många som lever med en större förtvivlan inom sig, det finns de som drabbas värre än jag har gjort av sjukdomen :-( . Mina symtom ser ingen på mig och det är en förbannelse i sig. Det går inte en dag utan att jag känner mig som en misstänkt lögnare, en latmask.

Jag vet ju själv hur mitt liv är och vad jag kämpar med dagligen, förstår bara inte varför inte det räcker för mig. Jag är rädd för vad andra tycker och tror. Hur kunde allt ha blivit så galet, jag som hade så mycket drömmar och planer för framtiden. Jag inser att jag inte hanterar mina motgångar särskilt tappert eller bra. Det finns säkert en livsläxa i allt detta, jag skall lära mig något. För att ta "min examen" i den här kursen, måste jag klara av slutprovet. "Självömkan" är inget bra svar, för att få topp betyg. Jag måste helt enkelt komma på något annat...