Grubblar

Sitter vaken, klockan är lite över 05.00, kan bara inte sova. Tankar cirkulerar runt i huvudet som gamar kring ett kadaver. Det är jobbigt med mamma nu, undrar hur lång tid det är kvar ?. Ingen tycks veta. Jag vet inte om jag vill veta, jag är inte redo ännu. Blir man det någon gång egentligen ?, redo att mista en förälder ?. Hon vill ju leva, när jag blir frisk säger hon, så ska jag...

De senaste dagarna har det varit svårt att få kontakt med henne överhuvudtaget. Tröttheten och smärtan är så jobbig för henne. Allt morfin gör henne avtrubbad. MAMMA, min mamma vad skall jag göra när du inte längre finns ?? hur skall jag orka vara stark när du behöver mig som mest??. När du är borta kommer det att finnas ett smärtsamt tomrum, jag kommer alltid att känna mig ensam utan dig. Tänk att livet är så här för alla. Döden kommer och besöker oss, väntar och lurar runt hörnet. Vem skall han ta nästa gång. Jag hatar avsked.

Tänker på de senaste dagarnas händelser i Norge. Vilken stor smärta och sorg. Så ofattbart, hur en galning  kan ta så många unga liv. Liv som inte ens har fått börja ordentligt. Stackars föräldrar och syskon. Hur kommer deras liv att vara en lång tid framöver. Ja man undrar vad som är meningen med livet igentligen, Sjukdom, terror, mord, misshandel, missbruk, allt detta är ren ondska. Om livet är en skola, vad skall detta lära oss ?. ödmjukhet ?? jaa vem vet.

Det kanske är som jag skrev i mitt förra inlägg, en påminnelse om att livet är här och nu. Vi har inte hur lång tid som helst och därför måste vi se till att fylla våra dagar med kärlek och glädje samt tacksamhet. Vi har alla något att vara tacksamma för. Jag har läst någonstans att det skall vara bra att skriva en lista och punkta upp allt man har att vara tacksam för.

Solen går upp över sjön, Sverige håller på att vakna. Allt är ännu stilla, dimman dröjer sig kvar och det är en ny dag. Nu skall jag gå upp till mina kära, smyga in i sovrummet och krypa ner tätt intill min lilla vackra Selma. Snosa lite försiktigt på henne, så att hon inte vaknar. Titta på min son som ligger en bit bort. Han börjar bli en stor kille nu. Douglas har ett stort och varmt hjärta, hans omtanke rör mig många gånger till tårar, en gamal själ är han. När jag ser dem, kommer jag att känna tacksamhet över livet och påminnas om att, trots att vissa dagar och nätter är svarta så är livet en gåva som är värt att leva och dö för.