Jag vet !


Dagarna går, klockan stannar inte, bilarna kör åter och fram. Allt är som vanligt, som om inget hade hänt ?? hur är det möjligt. Ett liv är så litet, men ändå så stort för de närmsta. Världen slutar inte snurra när någon försvinner. Smärta dödar inte, den bara tär.

Mitt hjärta är trasigt och jag sitter här vänder och vrider på minnen, bilder. Jag försöker få ihop pusslet, men det fattas bitar, Jag inser att det aldrig kommer att bli färdig nu, det är försent.

Hon visste väl att jag älskade henne ? att jag inte ville att hon skulle dö ?  Förstod hon att hon skulle dö. Plågades hon ??? Oj oj oj vad många frågor jag har som aldrig kommer att få ett svar.

En av de jobbigaste sakerna med att förlora mamma, var att jag tyckte att hon inte haft någon glädje i sitt liv de senaste åren. Msen tog så mycket från henne och motgång efter motgång gjorde henne uppgiven och många ggr bitter, hon hade svårt att ta emot hjälp. Det var enormt svårt att följa detta så nära, samtidigt som jag visste att inom mig hade samma sjukdom fått fäste. Många ggr undrade jag, om att se mammas kamp mot sjukdommen var som att få se en glimt av min egen framtid. Kommer mitt liv att sluta så här, på samma sätt som mammas.

Hur gör man för att gå vidare, tar en dag i taget ?, sätter sig i sadeln och rider vidare?
Jag vet bara inte om jag klarar det, fast jag har varit mamma åt min egen mamma i många år så har hon fysiskt alltid funnits där, omtänksam, varm, givmild och kärleksfull.
Jag vet nu vad smärta är, jag vet vad ångest är, jag vet hur det känns att nästan dö, jag vet hur det känns att vara rotlös, Jag vet hur det känns att vara sjuk och inte kunna lita på sin kropp och hjärna, jag vet hur det känns när drömmar bara försvinner, Jag vet hur det känns att bli orättvist behandlad, sårad och sviken. jag vet hur det är att hålla mamma och pappa i handen när de skall dö, Jag vet !!!

Jag hoppas vid gud att jag inte kommer att få veta något mer inom den närmsta framtiden.
Just nu är det svårt nog att gå omkring och vara så upplyst som jag är om livets smärtor och mörker.

2 kommentarer:

Anna-Karin sa...

Önskar att jag kunde avlasta dig dina våndor, men en sak vet jag att din mamma vet att du älskade henne. Kram A-K

Ms mitt i livet sa...

Tack för dina kommentarer Anna-Karin. När någon läser det jag skriver, så vet jag att någon hör. Det räcker för mig. "Anna-Karin" jag har börjat skriva en bok. Det känns lite pirrigt men vi får se vart det leder Stor Kram / Ulrika