Ja denna dag har varit en ren bedrövelse, "Inklämd sådan" i min kropp, som i en flaska med etikken utanpå av en glad sol . Känner mig instängd och förvirrad, hela jag är fylld av saknad som behöver få utlopp. Finns massor av saker som skall göras, som jag vill göra men inte orkar.
Om jag skulle mera exakt försöka sätta ord på hur jag känner eller göra en liknelse med något skulle det kanske vara detta senario.
Tänk dig att du sitter i en stor gjutsäck, du försöker sträcka ut dina armar och benen men det finns inget utrymme. I säcken finns också giftormar och spindlar som gör sig beredda på att hugga vid minsta rörelse från dig. Utanför finns en vidrig stank och du förstår att du befinner dig på en soptipp. NU Hör du ett ljud av en stor traktor som närmar sig, du förstår att du är på väg att bli krossad, traktorföraren har inte en aning om att en människa finns i säcken, PANIK rör du dig, så dör du, rör du dig inte, så dör du också. Någon har gjort en oförstörbar knut på säcken, eller var det kanske flera som gjorde det...... LJUDET kommer närmare nu, "nuuuu"..... Phuu...... han körde förbi. Samtidigt som allt detta händer, måste du ha ett konstant leende på dina läppar, precis som om det gällde livet på din barn, så är det värsta du kan göra, att sluta och le.
Ångest, ja vilken jäkla ångest jag känner, av så många olika saker. Ingenting är rätt i mitt liv nu, jag är inte i sync med något. Det måste hända något possitivt snart, annars går jag under. Saker händer bara inte av sig självt bara. Om man vill ha något, måste man få det att hända. man måste ta egna initiativ och gå framåt. Det är svårt det, när man har dålig iniativförmåga. Jag är sprängfylld med ideer, men jag har ingen förmåga att förverkliga dem. Jäkla ms.... tänk att detta fanskap till sjukdom, skulle komma så här mitt i mittakten av mitt liv och förstöra allt.
Detta inlägg är av bara mörker, Jag ser det men Jag ger mig inte, jag ler fortfarande:-), i morgon är säkert allt ljusare. Då skall jag skriva om något annat än ångest och självömkan. Fast jag är 38 år så känns det som om jag vore sju år och nyss mist min mamma.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
*kram*
Älskade vän, önskar att jag kunde tända ett ljus i detta mörker du nu genomlider. Du behöver iaf få prata igenom allt som tynger dig nu, den sorg som du nu har, lockar även upp gamla sorger till ytan. Jag tycker att du gör helt rätt i att skriva av dig det svåra, men kanske behöver du oxå ngn som lyssnar irl o som ger dig redskap att gå vidare. Det är mkt du har gått igenom o som du sen kanske kan dela med dig.
Varför inte föreläsa lr skriva en bok!? Du är en klok kvinna o jag tror att så småningom kommer det ngt bra ur det svåra, som hjälper dig framåt i livet.
Du (ni) är ofta i mina tankar!
Kram fru B
Skicka en kommentar