Får man vara orolig eller negativ ??

Oro och ångest kan vissa dagar vara besvärande för mig, speciellt om jag känner ngt nytt symtom. Jag undrar direkt är det Ms eller inte. Innan helgen fick jag sådan klåda över hela kroppen att jag höll på att bli galen. så fredag kväll efter att ha läst biverkningarna för copaxone, så bestämde jag mej för att inte ta sprutan. Neurologen hade stängt, så jag fattade ett "eget litet beslut" att inte ta sprutan för att se vad som hände.  I dag när jag rinde neurologen fick jag en känsla av att de inte alls förstod mitt handlande, varför jag slutat och det lät som om de tyckte att jag var en aning "vacko".

Men i fredags efter att ha läst bipacksedeln som man nog kan säga är en ganska imponerande lång lista på obehagliga och icke önskvärda symtom, fick jag ångest. Jag blev rädd. Som en jagad och trött skabbräv stod jag där med sprutan i handen och tänkte "näe jag vågar inte, tänk om jag har får en allvarlig allergisk reaktion". I dag känns det som om jag är världens pucko som kände så då.

När man har en kronisk neurologisk sjukdom som jagar en dag som natt, är det då konstigt att man känner oro, ångest och stress ? är det fel att läsa bipacksedeln? är det fel att ha frågor?. Måste man alltid vara glad, orädd och possitiv för att vara en bra mspatient?

Om man kör på som inget har hänt, försöker leva som vanligt, då är man helt otrolig, en fantastisk människa. Jag måste nog vara ärlig mot mig själv och konstatera att jag är nog en riktig liten rädd hare. En grubblare och ibland till och med lite inbillningssjuk.

Jag är så för att jag älskar livet, jag är rädd för att det skall tas ifrån mig. Att jag inte skall få uppleva allt på det sättet jag vill, för att mitt immunförsvar inte har vett nog att uppföra sig. Så många drömmar och höga förhoppningar som jag har haft. Jag är inte redo än, för att släppa taget.

jag vill vara med i matchen, vara normal. jag vill vara med och äta av livets smörgåsbord (lite andra saker också). Jag vill inte välja bort saker för att jag har ms. jag vill ha 3 barn, men måste nöja mig med två. visst är jag tacksam för de två underverken jag har men För mig fattas det en i våran familj för att jag är sjuk.

Jag tror faktiskt att det är så att de allra flesta av oss med kroniska oförutsägbara sjukdommar är rädda av och till. Jag tror att det är helt normalt att vara besviken, arg och i bland bitter om sjukdommen drabbar en hårt. Oro och ångest kommer som en ofrivillig bonus med diagnosen. Om vi aldrig kände dessa saker, skulle det innebära att vi aldrig riktigt har förstått vad härligt det är att få leva i en frisk kropp och vad fantastiskt det är att bara få välja det man vill utan att ta hänsyn till en sjukdom.