Möte med försäkringskassan !

I går var jag på ett nytt möte med arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Jag hade fått en ny handläggare på försäkringskassan. Gillade henne ! För andra gången kändes det som om någon lyssnade på vad jag sa och ville hjälpa mig komma till rätta med mina bekymmer och många frågor. 

Det som var lättande, var att hon inte fokuserade så mycket på mina osynliga symtom, utan antecknade bara och verkade förstå direkt vad det handlade om. Jag  gillade också att fokus var på. Vad gör vi nu? hur löser vi min situation och vad mår jag bra av??..... Förstår ni ? Någon frågar och lyssnar på mig....... Kände mig inte som en tjuv eller en skurk eller en lögnare och dålig människa när jag satt där och allt detta berodde på henne. Min kontakt på Af är också en klippa. kan inte säga att jag känner mig jagad av henne sedan jag blev utförsäkrad, utan mer skyddad.  Det negativa för mig med själva utförsäkrandet är just nu min ekonomi och brist på rehabelitering.

Tänk om man hade massor av pengar, som man kunde använda till rehabelitering och saker som får en att må bra. Ha råd att unna sig det där lilla extra. Få känna att man lever och njuta av det, de stunder man orkar förståss. Vad skönt att helt enkelt slippa oroa sig. Om jag vore frisk så vet jag att jag skulle ha haft mycket pengar, jag hade funnit ut sätt för att få kulorna att rulla in. Ideer har jag massor av och när jag var yngre var jag aldrig rädd för att prova något. Känner mig så jäkla irriterad över att jag inte gjorde verklighet av mina ideer innan jag blev sjuk. "Nej då hade jag fullt upp med att ta hand om andra som behövde mig", Känslomässiga plikter och jag tänkte " Jag har all tid i världen". Så fel. fel. fel......

Vi har inte all tid i världen, vi vet bara vad vi har här och nu. I morgon är en annan dag. Så är det för alla, oavsett om man är fattig eller rik. Tjock eller smal. sjuk eller frisk. Det dumma i kråksången är att när vi väl får en sjukdom som begränsar oss, så har vi fortfarande kvar valmöjligheterna av hur vi vill leva just för dagen. fast vi förstår det inte riktigt.

I morgon är ju en annan dag för mig med, fast jag har min Ms, Det är bara lite större risk att jag vaknar upp till en ny dag med ännu ett oönskat funktionshinder..... ÅÅÅÅ då, kommer jag säker att tänka. varför gjorde jag inte som jag tänkte i går, när jag fortfarande kunde, ev gå ???

Carpe diem står det över allt, fånga dagen. Hur gör man det. Jo genom att bli mera egoistisk, stanna upp i vardagen, lyssna på fåglarna, ta tid till att titta på träden när de börjar att grönska, säga nej, strunta i vad andra tycker, "för de kommer alltid att tycka något i alla fall", se och lyssna på sina barn, säga till dem hur mycket man älskar dem "de växer fort". Försöka att göra så mycket saker som möjligt varje dag som man längtar efter och förstå vikten av att få vara vid liv. Att få finns till.

Vi vet ingenting mer än vad vi är och kan just nu. Ingenting som har varit kan ändras, göras annorlunda, det förflutna har gjort oss till de individer vi är. I ärlighetens namn skulle vi verkligen vilja vara någon annan ???? Smärta, sorg eller alla andra jobbiga saker som så många lever med har format oss. Kanske för att det finns en mening med det. Vi kanske skall använda oss av vår smärta, sorg och oro för att skapa något bra, för vi vet ju, verkligen hur det känns när verkligheten är mindre bra.

Kanske har jag fått min ms för att lära mig att fånga min dag. Min ms kanske är det bästa som kunde hända mig. Vem vet ???? "När jag senare läser vad jag nu har skrivit, kommer jag att fundera på om jag var hög vid detta tillfälle när jag skrev det här" En sak är då i allafall säker och det är att jag motvilligt fått praktisera min förmåga att säga nej genom min sjukdom. Å tänk vad jag använder detta ordet nu för tiden till allas stora besvikelse. Jag känner mig själv bättre nu och det man inte dör av, gör en starkare eller hur ??

Trevlig helg !