Det värsta har hänt !

Jag har blivit bitter, i stället för att se framåt och det positiva i livet, kretsar allt runt det som inte är bra. Jag erkänner att jag retar mig på allt och alla. Jag är avundsjuk på de människor som är friska och som det går bra för. Jag fokuserar på mina krämpor, analyserar och gnäller. Jag ältar min ms, fram och tillbaka och rullar mig i självömkan där jag förbannar alla som inte förstår.

Oj, säger jag bara, så här skulle jag inte bli. Att jag är sjuk är inget val jag gjort, men att jag har blivit bitter och feg är två saker som jag inte valt bort. Hur sjuk man än blir, så finns det ändå positiva saker man kan fokusera på eller hur. Men det finns tid att ändra sig,  tid att våga  fortsätta leva livet. Glömma det liv man trodde att man skulle leva och fokusera på det liv man har och lever i.

Det måste ju finnas meningsfulla saker som man kan göra, även om man vill sova hela dagen. Det kanske inte är en aktivitet som kommer fortsätta i en evighet..... Allt kan ändras, men just nu så är det så det är. Att jag vill jobba med något kreativt det vet jag, och det finns säkert ett antal områden som man kan praktisera det på även om min kropp inte är som den skall.

Jag skall börja leva för dagen nu, sluta älta och acceptera att saker är som de är och kanske att det även är en meningen att det är på det viset. Det finns så mycket som jag ändå har att vara tacksam för. Det finns andra som har det värre. ångest och oro inför framtiden, känner säkert de flesta i bland. Man vet ju aldrig vad som hända skall och det gäller även friska som sjuka.

Ja, Ms lever i mitt nervsystem, Ja, vissa dagar är ett totalt mörker, Ja, Jag kanske inte kan göra allt som andra gör, men vad gör det, när jag får vara med. Jag finns här och nu. Mina barn har en mamma och jag får vara med mina barn. Jag får se när löven spricker ut och världen ändrar färg, jag är här och nu.

För alla negativa saker som kommer att poppa upp i mitt huvud fram över skall jag träna mig på att finna en positiv motvikt till. För varje sak som tas från mig, skall jag lägga till något annat något nytt. Livet är så kort och jag har ett val att göra.
Jag kan välja att streta emot, dra mig undan och ge upp, inte våga, för att jag är rädd eller så gasar jag på. Saker och ting får helt enkelt bli som de blir. Jag kan utveckla mig själv och hitta andra vägar. Jag kan oxå sluta lägga energi på skam och funderingar över vad andra tycker och hur de dömer mig. Jag kan lägga denna bortkastade energi på annat som leder nånstans och ger något tillbaka.

Jag har bestämt mig nu för att jag är "mer" än Ms och jag skall förändra mitt liv. Jag tänker inte sluta mitt liv som en bitter gnäll kärring. Avudsjuka är ingen sjukdom, som skall få ett fäste i mig, det har alltid varit en egenskap som jag har funnit oerhört oattraktiv.

Jag ger inte upp hoppet, aldrig... Någon dag snart...... kommer en forskare att komma ridande med en spruta i högsta hugg och sticka i min arma kropp :-). Den sprutan skall utplåna allt vad ms heter och stoppa denna kognitiva nedbrytning som hunserar i min hjärna. Hoppas bara att jag inte har blivit "helt dum i huvudet" innan dess. men å andra sidan, så kanske han har en spruta med sig, som reparerar skadade nervceller oxå, vilken lycka . Man vet ju aldrig....:-)

Nu skall mitt liv alltså förändras av mig. Allt skall få en positiv spegling, för det jag tänker och ger ut, kommer så småningom tillbaka till mig och när det gör det, skall jag välkomna det med öppna armar... :-).

Men vad är det här ??

Måndag morgon, sitter här ensam och fortfarande sååå trött. Denna  trötthet driver mig till vansinne. Under helgerna när barnen inte är på dagis eller skolan lägger jag i den högre växeln. Då finns ingen tid till vila. Det är svårt att säga till ett barn. -Vi får göra det sen, mamma måste vila en timme först...... Jag kommer aldrig att lära mig detta.

Men faktum är ändå att den senaste periodens trötthet har inte visat respekt inför för någon i familje. Jag har somnat om och om igen på morgonen, barnen har tjatat och tjatat. Hjärnan har suttit på sängkanten redo att ta i tu med dagen men kroppen har inte gjort den minsta försök till rörelse. I för sök att komma upp har jag legat i sängen som om jag vore levande begravd.

När jag väl kommit upp har ben och armar varit som två urvridna wetex trasor, Hjärnan har varit off och jag fattar inte vad folk pratar om, kommer inte i håg namn, vad jag måste göra och så vidare. bara jag sätter mig i fotöljen så hinner jag somna inna jag sätter på tvn. Att vara vaken känns som tortyr. Jag blir så frustrerad över situationen. Mycket finns runt mig som jag vill ta itu med. Saker som jag tycker är roligt.

Tänk om man hade fått vara frisk och ledig, va mycket man skulle kunna åstakomma hemma, tänk om jag bara kunde få en till två månader om året då jag skulle vara ledig och fullt frisk. Då skulle jag med gott samvete kunna vila mig när jag behövde sedan. Orken finns där aldrig nu saker som är roligt att göra kan jag bara glömma, saker som jag måste göra glömmer jag eller så blir de till en börda och dåligt samvete.

Det börjar bli varmare ute nu oxå och som somrarna har varit efter diagnos, så blir min livsituation inte bättre när temperaturen stiger. Hjärndimma, yrsel, myrkrypningar och svaga skakiga lemmar. Jag får panik när detta händer. Jag känner maktlöshet och förtvivlan. Nu när jag skriver, har jag somnat hela  två ggr. Därför har jag beslut mig för att stänga av datorn nu och dra mig upp till sovrummet för att sova några timmar för jag måste bara det, annars dör jag.  :-)" ler" för det i sig är ju oxå terapi.......Jag  måste tänka att ingenting varar för evigt...... Det finns bara en sak nu, "saker" känslor, "allt" måste bara bli bättre. För tröttare kan jag nog inte bli.

Amen

Läges check

I dag har lilla familjen varit på valborgs firande. Allergin är på "G" på riktigt. Mina ögon känns som om dom skulle poppa ut ur huvudet, det kliar och svider. Hela ansiktet känns svullet och det rinner ur näbben hela tiden :-(. Men det är inte det värsta. Jag har varit dödligt trött en period. Jag har varit så trött, så att min hjärna verkligen har gått på sparlåga. Svårt att tänka ut något vettigt. Hur många timmar jag än sover, så känns det som om det är aldrig nog. Jag kan sova en hel kväll, natt och förmiddag men ändå känns det som om jag inte har sovit på flera dagar.

Jag har försökt duscha kallt, medicinerat, ja, jag har till och med övermedicinerat för att komma ur denna sömnkoma jag befinner mig i. Det är så svårt, för alla i min omgivning att förstå detta. Hmm, de vanliga kommentarerna kommer alltid . Jag är oxå trött jämt och det är väl bara att skärpa till sig.

Jag måste komma på ett sätt att komma ur skammen och skuldkänslorna som kommer tillsammans med alla symtom på denna sjukdom. Det kvittar väl vad andra tycker och tänker Egentligen. Så länge jag vet, att jag gör det bästa jag kan.  Alla får undra, spekulera och dra sina egna slutsatser. Det är ingen ide att lägga energi på att försöka få andra att att förstå vad ms innebär i nuläge för mig.

Jag vill så mycket. jag längtar efter en frisk kropp att röra mig i. Jag vill vakna tidigt på morgon fylld av energi.
Jag vill förverkliga mina drömmar, jag vill hoppa, dansa, sjunga med mina barn, baka bullar osv osv....

Men framför allt så vill jag vara vaken :-), det är faktiskt en ganska bra aktivitet, "att bara vara vaken".
Det är ju så att det är en ren förutsättning, för att kunna någonting överhuvudtaget.

Måste finna en medicin som funkar bra på mig, som ökar min vakenhet utan en massa biverkningar. Sedan måste jag bättra på min självkänsla.

God natt !