När man har fått en ms diagnos, så tar allt det som man trodde var sant slut, allt blir förändrat, besvärligt och man känner inte längre igen sin kropp.
Hur gör jag nu ?
Är detta sant, befinner jag mig i en dröm?
Varför händer detta mig?
Hur kommer mitt liv att bli nu ?
Liksom bilden ovan, så blir ens livsväg trasig och konstig. Den väg man gått på, tar slut på ett sätt som man inte trodde var möjligt.
Många stannar i chocken av förändring länge.
En del tar tag i problemet ganska omgående och ger sig "den" på att fortsätta på den väg de befann sig på, som om inget hade hänt. Genom beslutsamhet och otrolig vilja och styrka kommer de fram till resans mål, säkert illa tilltufsade av bara sin fasta beslutsamhet av att aldrig ge upp.
Andra letar nya vägar. Kanske till och med finare och bättre sådana, På den nya resan ändras oftast också destinationen och man hamnar troligtvis någon annanstans än det som var tänkt i från början.
Värre är det för den som blir så illa skadad vid vägens abrupt sluta, att han/hon skulle vara helt oförmögen att ta sig någonstans utan hjälp. Hur fixar man det ?
Vilken hjälp finns det då att få och av vem?.
Det finns mängder av bra hjälpmedel på marknaden i dag. Men av någon underlig anledning, så är det ytterst få av hjälpmedlen som får förskrivas av våra arbetsterapeuter. Detta innebär i praktiken att man får det hjälpmedel som någon "annan" tycker skall passa oss. ( rullator, rullstol och permobil )
Annat är det för den som har en förmögenhet på banken. Han eller hon kan fortsätta åka slalom, cykel, ta sig ut i skog och mark mm. Eller skaffa sig en fyrhjuling för att fortsätta resan där vägen tog slut.
För oss som inte har mer i plånboken än att det räcker till en tallrik med korv och mos är möjligheten till ett mer aktivt liv med barn och familj borta. Sakta men säkert så börjar du förstå att det du tagit så förgivet, inte alls är självklar längre. Då kan det vara lätt att bli bitter :-(
Hur kan livet förändras så plötsligt. vilken väg väljer du ?
Jag tror att det alltid finns möjligheter att komma framåt oavsett hinder.
Jag Tänker på en gång För länge sedan
När jag semestrade i Falkenberg och skulle ta E6.an till Varberg så hamnade jag fel :-0, Jag körde runt, för att hitta vägen ut till motorvägen. Ganska snart befann jag mig på en annan väg (kustvägen) till Varberg. Jag bestämde mig direkt för att sluta leta efter motorvägen och fortsätta längst med havet. Jag fick upptäcka nya vackra miljöer som för mig var okända och som jag aldrig hade fått uppleva om jag inte kört fel, jag slapp också den stressiga motorvägen som jag aldrig gillat.
I efterhand är jag tacksam för att jag körde fel, vem vet vad som kanske hade hänt på motorvägen. Jag kom ju fram till Appelviken i Varberg och tänk så mycket annat jag fick se och uppleva på den smalare och längre vägen
Jag tror att när man accepterar vad som har hänt och slutar tänka så mycket på hur orättvist livet är. Så tror jag att tillsammans med dagens tekniska möjligheter, så behöver ingenting vara omöjligt för oss längre oavsett fysisk eller mental förmåga.
Ps ! Vi måste gå samman och kämpa, rätt till bättre modernare Hjälpmedel. Alla borde få välja vad som passar dem bäst. Unga och äldre kanske inte har samma smak eller behov. Genom möjliheten till individuella val minskar hopplöshet, frustration Och depression. Möjligheter öppnar sig och kan utvecklas till något positivt för den enskilda individen, familjen och samhället i övrigt.
